Gracupica contra (Linnaeus 1758)

Svartvit stare^[2] (Gracupica contra) är en asiatisk fågel i familjen starar inom ordningen tättingar.^[3]

Utseende

Svartvit stare är en rätt stor stare med en kroppslängd på 23 centimeter, karakteristiskt tecknad i vitt och svart. Överdelen, strupe och bröst är svarta medan kind, tygel, vingtäckare och övergump är vita. Den har en lång och gul näbb med rött på näbbasen och rödaktig bar hud runt ögat. Könen är lika medan ungfåglarna är mörkbruna där de adulta fåglarna är svarta.^[4]

Utbredning och systematik

Svartvit stare delas in i fem underarter med följande utbredning:^[3]

• G. c. jalla – förekommer på Sumatra, Java och Bali
• contra-gruppen
  • G. c. contra – förekommer i norra och centrala Indien
  • G. c. sordidus – förekommer i norra Assam
  • G. c. superciliaris – förekommer från Manipur och Myanmar söderut till Tenasserim
  • G. c. floweri – förekommer från södra Myanmar till Thailand och Laos

Den är även införd till Japan, Saudi Arabia, Taiwan och Förenade Arabemiraten.^[1][5]

Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN jalla som den egna arten Gracupica jalla.

Släktestillhörighet

Tidigare placerades den i släktet Sturnus, men flera genetiska studier visar att släktet är starkt parafyletiskt, där de flesta arterna är närmare släkt med majnorna i Acridotheres än med den europeiska staren (Sturnus vulgaris).^[6][7]

Levnadssätt

Arten påträffas huvudsakligen i låglänta områden upp till 700 meters höjd, i jordbruksområden, fuktiga gräsmarker och kring bebyggelse. Den ses också ofta vid reningsdammar och soptippar. Fågeln födosöker ofta i små grupper på fält, gräsmattor och öppen mark efter säd, frukt, insekter, maskar och mollusker.^[8]

Häckning

Svartvita staren vid sitt bo.

Häckningssäsongen är från mars till september i Indien. Boet är en lös gräshög som formats till en kupol med en ingång på ena sidan. Det placeras i ett stort träd (som mango, banjanträd eller jackfrukt^[9]) eller ibland i någon konstruktion som människan skapat.^[10] Honan lägger fyra till sex ägg som ruvas i 14-15 dagar. Båda könen matar ungarna som är flygga efter tre veckor. Svartvit stare kan lägga fler än en kull.^[4][11][12]

Status och hot

Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer hotstatus för underartsgrupperna (eller arterna) var för sig. Svartvit stare utom jalla har ett mycket stort utbredningsområde och en stor population som dessutom ökar i antal, varför IUCN kategoriserar den som livskraftig. Den beskrivs som generellt vanlig till ganska vanlig, även om den är sällsynt och lokalt förekommande i Pakistan.^[13]

Underarten (eller arten) jalla däremot har nästan helt försvunnit de senaste decennierna till följd av fångst för burfågelhandeln. Den tros vara utdöd på Sumatra och på Java tros endast ett mycket litet bestånd finnas kvar i avslägna områden i centrala delen av ön. Det finns också en liten population på Bali som kan härröra från förrymda burfåglar.^[14] IUCN kategoriserar därför jalla som akut hotad (CR).^[1]

Referenser

1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Gracupica contra Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-11.
2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
4. ^ [a b] Rasmussen, P.C.; Anderton, J.C. (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2. Washington DC and Barcelona: Smithsonian Institution and Lynx Edicions. Sid. 583.
5. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 191. ISBN 978-84-941892-9-6
6. ^ Lovette, I.J., B.V. McCleery, A.L. Talaba, and D.R. Rubenstein (2008), A complete species-level molecular phylogeny for the “Eurasian” starlings (Sturnidae: Sturnus, Acridotheres, and allies): Recent diversification in a highly social and dispersive avian group Arkiverad 21 oktober 2012 hämtat från the Wayback Machine., Mol. Phylogenet. Evol. 47, 251-260.
7. ^ Zuccon, D., E. Pasquet, and P.G.P. Ericson (2008), Phylogenetic relationships among Palearctic-Oriental starlings and mynas (genera Sturnus and Acridotheres: Sturnidae), Zool. Scripta 37, 469-481.
8. ^ Freare, Chris; Craig, Adrian (1998). Starlings and Mynas. London: Croom Helm. Sid. 167–168. ISBN 071363961X.
9. ^ Pandey, Deep Narayan (1991). ”Nesting habitat selection by the Pied Myna Sturnus contra Linn”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 88 (2): sid. 285–286. https://biodiversitylibrary.org/page/48673707.
10. ^ Tiwari, JK (1992). ”An unusual nesting site of Pied Myna”. Newsletter for Birdwatchers 32 (3–4): sid. 12. https://archive.org/stream/NLBW32_34#page/n13/mode/1up.
11. ^ Ali, S & S D Ripley (1986). Handbook of the birds of India and Pakistan. Volume 5 (2nd). New Delhi: Oxford University Press. Sid. 172–175.
12. ^ Narang, ML; Tyagi, AK; Lamba, BS (1978). ”A contribution to the ecology of Indian Pied Myna, Sturnus contra contra Linnaeus”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 75: sid. 1157–1177. https://biodiversitylibrary.org/page/48297392.
13. ^ Grimmett, R.; Inskipp, C.; Inskipp, T. 1998. Birds of the Indian Subcontinent. Christopher Helm, London.
14. ^ Eaton, J. A., Shepherd, C. R., Rheindt, F. E., Harris, J. B. C., van Balen, S. B., Wilcove, D. S. and Collar, N. J. 2015. Trade-driven extinctions and near-extinctions of avian taxa in Sundaic Indonesia. Forktail 31: 1-12.

Externa länkar

• Wikispecies har information om Gracupica contra.
  Artförteckning
• Bilder och filmer på Internet Bird Collection
• Läten på xeno-canto.org