Ängssolbi (Dufourea dentiventris) är en art i insektsordningen steklar som tillhör släktet solbin.
Ängssolbiet har en kroppslängd på omkring 7 till 8 millimeter. Grundfärgen på kroppen är mörk och bakkroppen har breda svarta tvärränder åtskiljda av smalare ljusare tvärränder.[2] Kroppsbehåringen är mycket gles.[3]
Detta bi förekommer i Europa från Pyreneerna och Alperna till Sverige och Finland, samt österut genom Ryssland över Kaukasus, Basjkirien, Mongoliet och Kina.[4]. I Sverige finns arten i hela landet med undantag för Jämtland, där den aldrig funnits, men utbredningen är fragmentarisk och det är egentligen bara i Småland, Östergötland och kring Mälaren som den kan betraktas som vanlig. Den minskar och betraktades tidigare som nära hotad ("NT"). Vid rödlistebedömningen 2015 klassificerades den emellertid som livskraftig ("LC")[3] I Finland finns den i söder och sydöst[5] upp till 64º N[4]. Även här är den klassificerad som livskraftig.[5]
Ängssolbiet är ett solitärt bi, det vill säga det bildar inte samhällen. Arten är specialiserad i sitt födoval och samlar enbart pollen från klockväxter, som blåklockssläktet. En vanlig värdväxt för arten är liten blåklocka. Biet förekommer därför bara i sådana områden där dessa växter finns som sandiga torrängar.[6] Nektar kan dock även hämtas från höstfibbla och ljung[3]. Flygtiden för arten är juli till september i större delen av utbredningsområdet[6]; i norra delen varar dock flygperioden från slutet av juli till slutet av augusti[3].
Honan gräver ensam ut ett bo i marken, som hon klär med egenproducerat sekret[6], där sedan ägg och larver utvecklas. Boet förläggs till soliga sluttningar på torr sand- eller grusjord med gles växtlighet. Parasitbi till ängssolbiet är pärlbi (Biastes truncatus), vars larv lever av det insamlade matförrådet (pollen) sedan värdägget ätits upp eller värdlarven dödats.[3]
Globalt är ängssolbiet rödlistat av IUCN som nära hotat ("NT"). Främsta orsaken är den starkt fragmenterade utbredningen, som i sin tur anses orsakad av de förändrade jordbruksmetoderna med ökad konstgödsling och minskad höproduktion (till förmån för ensilage), vilket minskat tillgången på foderväxter.[1]
