Other Physical Features: endothermic ; bilateral symmetry
Perception Channels: tactile ; chemical
Key Reproductive Features: gonochoric/gonochoristic/dioecious (sexes separate); sexual
Əsl balinalar (lat. Balaenidae) - balinakimilər dəstəsinə aid heyvan fəsiləsi.
?†Aglaocetus
Balaena
Eubalaena
†Balaenella
†Balaenula
†Balaenotus
†Mesoteras
†Morenocetus
†Protobalaena
Əsl balinalar (lat. Balaenidae) - balinakimilər dəstəsinə aid heyvan fəsiləsi.
Balaenidae a zo ur c'herentiad e rummatadur ar bronneged.
2 c'henad ha 4 spesad morviled bras zo ennañ:
Balaenidae a zo ur c'herentiad e rummatadur ar bronneged.
Els balènids (Balaenidae) són una família de cetacis misticets que conté dos gèneres vivents. La majoria d'aquestes són balenes franques, però una de les espècies és la balena de Groenlàndia, que és bastant diferent. Les balenes d'aquest grup viuen a les regions polars o a prop d'elles.
Els balènids (Balaenidae) són una família de cetacis misticets que conté dos gèneres vivents. La majoria d'aquestes són balenes franques, però una de les espècies és la balena de Groenlàndia, que és bastant diferent. Les balenes d'aquest grup viuen a les regions polars o a prop d'elles.
Rethvaler eller glathvaler eller sletbage (Balaenidae) er en familie af bardehvaler. Familien indeholder 2 slægter med 3 (4) arter. Klassificeringen af arterne i familien er omdiskuteret. Rethvalsslægten indeholder formentlig 2 arter måske 3. En sydlig art kaldet Sydlig rethval synes at være forskellig fra de nordlige rethvaler, men der er uenighed om de nordlige rethvaler skal opdeles i to arter, en art i det nordlige Stillehav og en art i det nordlige Atlanterhav.
Rethvaler eller glathvaler eller sletbage (Balaenidae) er en familie af bardehvaler. Familien indeholder 2 slægter med 3 (4) arter. Klassificeringen af arterne i familien er omdiskuteret. Rethvalsslægten indeholder formentlig 2 arter måske 3. En sydlig art kaldet Sydlig rethval synes at være forskellig fra de nordlige rethvaler, men der er uenighed om de nordlige rethvaler skal opdeles i to arter, en art i det nordlige Stillehav og en art i det nordlige Atlanterhav.
Die Glattwale (Balaenidae) sind eine Familie aus der Ordnung der Wale (Cetacea) mit derzeit vier Arten. Sie leben in den nördlichen und südlichen Meeren und ernähren sich von Plankton. Aufgrund verschiedener Merkmale grenzen sie sich deutlich von den anderen Bartenwalen (Mysticeti) ab. Die etwa 15 bis 20 Meter großen Tiere wurden von allen Walen durch die Bejagung am stärksten dezimiert. Früher wurden sie im Deutschen häufig als Walfisch oder auch gemeiner Walfisch bezeichnet.[1]
Glattwale sind eher plump gebaut. Ihnen fehlt eine Rückenfinne. Die Flipper sind recht kurz, jedoch kräftig ausgebildet.
Wesentliche Unterschiede zu den nahe verwandten Furchenwalen finden sich beim Bau des Kopfes. Der Oberkiefer (Rostrum) ist stark gewölbt, der Kieferknochen ist sehr viel schmaler als der von Furchenwalen. Der Kopf ist proportional deutlich größer als bei Furchenwalen. Beim Grönlandwal kann der Kopf 40 % der Körperlänge ausmachen, also etwa acht Meter bei zwanzig Metern Körperlänge. Kennzeichnend sind auch die langen, dünnen, schwarzen Barten, die bei den Nordkapern und dem Südkaper etwa 2,5 Meter und beim Grönlandwal etwa 4 Meter lang sind. Glattwalen fehlen die Furchen an der Kehle, die es den Furchenwalen erlauben, ihr Maul weit auszudehnen. Alle sieben Halswirbel sind miteinander verschmolzen. Des Weiteren kennzeichnet Glattwale eine extrem dicke Speckschicht, welche in der Dicke die anderer Wale deutlich übertrifft. Als Bewohner meist sehr kalter Meere bis hin zum Südpolarmeer bildeten die Glattwale den dicken Blubber als Isolation gegen das kalte Wasser.
Nordkaper und Südkaper unterscheiden sich von anderen Walarten und auch vom verwandtschaftlich nahestehenden Grönlandwal durch ihre auffälligen Hautwucherungen im Kopfbereich. Vor allem Ober- und Unterkiefer sowie der Augenbereich sind davon betroffen. Sie werden von Seepocken und Walläusen (Cyamus) besiedelt. Zur Bezeichnung des Bewuchses an verschiedenen Hautwucherungen sind einige Begriffe gebräuchlich:
Auffällig ist, dass die „Mützen“ bei Bullen ausgeprägter sind als bei Weibchen. Warum dies so ist, ist unklar. Eventuell spielen die Mützen beim Balz- und Paarungsverhalten eine Rolle. Für Wissenschaftler hilfreich ist die Ausbildung der Mütze zur Identifizierung von Einzelindividuen. Durch die individuelle Ausbildung der Mützen konnte in der Zwischenzeit fast der gesamte Nord- und Südkaperbestand katalogisiert werden. Dies soll zur Erforschung des Alters, des Lebenszyklus und der Wanderrouten dienen.
Glattwale gehören zu den größten Säugetieren; im Vergleich zu anderen Bartenwalen sind sie jedoch nur mittelgroß. Nordkaper und Südkaper sind etwa gleich groß und gleich schwer; sie werden meist etwa 15 Meter lang, maximal kann die Körperlänge 18 Meter erreichen. Ihr Gewicht liegt zwischen 50 und 56 Tonnen. Mit im Mittel 17 Metern wird der Grönlandwal noch größer. Die Länge äußerst großer Exemplare dieser Art kann 20 Meter überschreiten. Solche Exemplare, die jedoch nur mehr ganz selten festgestellt werden, wiegen dann an die 80 Tonnen. Normalerweise beträgt das Durchschnittsgewicht dieser Wale rund 65 Tonnen.
Glattwale leben bevorzugt in kalten Meeren, auf ihren Wanderungen erreichen sie jedoch auch warme Meeresteile in den Subtropen. Fast alle Gewässer um die Arktis werden von Glattwalen bewohnt, ebenso wie Großteile des Nordatlantiks und des Nordpazifiks. Hier leben der Atlantische Nordkaper, der Pazifische Nordkaper und der Grönlandwal. Die drei genannten Walarten leben auch im Ochotskischen Meer und an vielen Küsten Ostasiens, etwa um ganz Japan. Sie fehlen jedoch fast vollständig an der Nordküste Russlands. Die südliche Hemisphäre wird vom Südkaper bewohnt, der alle südlichen Meere bis auf die Küsten der Antarktis bewohnt. Die Südküste Australiens, Teile der Küste Südamerikas und die Südküste Afrikas gehören zum von ihm bewohnten Areal. Trotz großer Verbreitung ist die Dichte des Bestandes in diesem Gebiet gering.
Verbreitung des Atlantischen Nordkapers
Verbreitung des Pazifischen Nordkapers
Verbreitung des Grönlandwals
Verbreitung des Südkapers
Die Sozialstruktur der Glattwale ist weitgehend unerforscht. Vermutlich leben Glattwale einzelgängerisch oder in Kleingruppen von drei bis vier Exemplaren.[2] Es wurde beobachtet, dass Glattwale häufig aus dem Wasser springen und mit der Fluke auf die Wasseroberfläche schlagen. Diese lauten Geräusche dienen wohl dazu, anderen Glattwalen die eigene Position mitzuteilen.
Am häufigsten werden von Glattwalen verschiedene Arten der Ruderfußkrebse verzehrt, doch je nach Art scheint das Nahrungsspektrum zu variieren. Die beiden Nordkaperarten fressen neben Ruderfußkrebsen auch jungen Krill und die schwarmbildenden Larven vieler Arten von Zooplankton. Der Südkaper verzehrt neben seiner gewöhnlichen Nahrung auch Krill aller Entwicklungsstadien. Der Nahrungsbedarf beträgt für einen einzelnen adulten Glattwal etwa 1000 bis 2500 Kilogramm pro Tag.
Zum Nahrungserwerb schwimmen Glattwale einfach mit geöffnetem Maul durch Schwärme von Zooplankton. Im Gegensatz dazu fressen Furchenwale „schluckweise“; sie ziehen das Wasser in ihr Maul und drücken es dann wieder heraus, wobei das Zooplankton an den Barten hängenbleibt. Die Tauchgänge der Glattwale zur Nahrungsaufnahme dauern meist ungefähr 8 bis 12 Minuten, seltener fangen sie ihre Beute an der Oberfläche. Dies tun sie nur, wenn dort eine höhere Ausbeute zu erwarten ist. Die beiden Nordkaperarten halten gelegentlich mit einigen Mitgliedern ihrer Gruppe bei der Nahrungssuche Körperkontakt, der Grund hierfür ist noch nicht sicher festgestellt.
Bis jetzt ist der Walgesang von Glattwalen nur unzureichend erforscht; das Repertoire aller Rufe ist wohl wesentlich größer als bisher bekannt. Es gibt mindestens zwei verschiedene Laute: Kontaktrufe, mit denen die Tiere über weite Entfernungen kommunizieren, und Rufe, mit denen die Kühe Bullen anlocken. Buckelwale erzeugen zusammenhängende, wiederholte Lautfolgen, die man als „Lieder“ bezeichnen könnte, wohingegen Glattwale schnell aufeinander folgende tiefe Einzeltöne erzeugen, deren Frequenz sich im Bereich von 50 bis 500 Hertz bewegt. Ein Ruf, dessen Zweck noch nicht bekannt ist, wird beim Beutefang ausgestoßen: Dieser hört sich wie ein Gluckern an und liegt im Frequenzbereich von 2 bis 4 Kilohertz. Grönlandwale produzieren einfachere Laute als der Südkaper und die beiden Arten der Nordkaper.
Da beim langen Reproduktionszyklus der Glattwale meist zwei bis drei Jahre zwischen zwei Würfen liegen, sind oft weniger als ein Drittel aller Weibchen in einer Region empfängnisbereit. Dieses Drittel lockt die Bullen mittels akustischer Signale an. Die Paarung findet meist im Zeitraum Spätherbst bis Frühling der jeweiligen Hemisphäre statt. Wenn der Bulle ankommt, versucht das Weibchen die Begattung hinauszuzögern, indem es wegschwimmt oder auf dem Rücken schwimmt und seine Flipper ausstreckt. Die Werbung der Bullen besteht darin, die Nebenbuhler wegzudrängen. Eventuell spielt auch die Mütze eine Rolle, hierzu ist jedoch nichts Näheres bekannt.[3] Die Weibchen werden von verschiedenen Männchen befruchtet, diese führen wohl eine Spermakonkurrenz. Hierauf deutet auch hin, dass die Hoden von Glattwalen, speziell dem Südkaper, mit teils über 800 Kilogramm die schwersten weltweit sind. Auch haben sie unter den Bartenwalen die im Verhältnis zur Körpergröße größten Hoden.
Nach einer Tragzeit von 10 bis 13 Monaten, maximal 17 Monaten, kalbt das Weibchen und bringt ein einzelnes, 4 bis 5 Meter langes Jungtier zur Welt. Selten entfernt sich das Kalb etwas vom Weibchen, so gut wie nie mehr als eine Körperlänge. Die schnellwachsenden Kälber werden nach etwa einem Jahr entwöhnt und sind dann meist bereits 8 bis 9 Meter lang. Die Geschlechtsreife tritt im Alter von etwa 9 Jahren ein, doch sehr frühreife Weibchen kalben manchmal im Alter von sechs Jahren. Glattwale können sehr alt werden, ein Weibchen wird seit mindestens 1935 regelmäßig gesichtet und ist wohl weit über 80 Jahre alt. Anhand der Jahresringe der knöchernen Ohrkapsel konnte das Alter des ältesten bekannt gewordenen Exemplars, eines Männchens der Grönlandwale, auf 211 Jahre zum Zeitpunkt seines Todes bestimmt werden. Damit wäre es älter geworden als viele der für ihr Alter bekannten Riesenschildkröten wie Harriet (176 Jahre) und Tuʻi Malila (188 oder 192). Die genaue Bestimmung des Alters der Schildkröte Adwaita steht noch aus, falls das Alter von 256 Jahren nicht bestätigt wird, ist dieser Grönlandwal das wohl am ältesten gewordene bekannte Wirbeltier.
Die Sterblichkeitsrate von Kälbern der Glattwale liegt wohl bei 17 % im ersten Lebensjahr, 3 % der Kälber sterben in den folgenden 3 Jahren. Danach ist die Sterblichkeitsrate extrem niedrig.
Momentan sind die Kenntnisse über die Wanderwege von Glattwalen noch recht lückenhaft. Nach Angaben von Eskimos ziehen sie nach Alter und Geschlecht getrennt.
Die für den Winter wichtigsten Wurfgebiete für Glattwale im Atlantik der nördlichen Hemisphäre liegen an den Küsten der US-Bundesstaaten Georgia und Florida. Wo die restlichen Exemplare kalben, ist nicht klar. Zwei Drittel des gesamten Bestandes von Nordkapern wird im Frühling, Sommer und Herbst oft am Golf von Maine gesichtet. Analysen von verschiedenen Daten und Beobachtungen lassen vermuten, dass es ein zweites, noch nicht identifiziertes Sommergebiet gibt.
Am besten erforscht ist bis jetzt der Zug der Grönlandwale. Dieser richtet sich nach den Wasserströmungen von Wasserrinnen im Treibeis. Sie überwintern vorwiegend im Beringmeer und kalben dort auch. Sie übersommern in anderen Gebieten, so etwa Cape Bathurst, dem Amundsengolf, im Mackenziedelta und an der Küste von Yukon.
Südkaper kalben an den Südküsten Südafrikas, Argentiniens und Australiens sowie um einige neuseeländische Inseln wie Dog Island. Die Sommergebiete sind nur teilweise bekannt. Die bisher südlichste Sichtung erfolgte im Eismeer der Antarktis.
Aufgrund verschiedener morphologischer Differenzen zwischen den Furchenwalen und Glattwalen, welche unter Allgemeine Morphologie genannt wurden, sind Glattwale in eine eigene Familie eingeordnet. Ein interessanter Punkt ist die Einordnung des Zwergglattwales (Caperea marginata). Dieser wird trotz des Namens und einiger morphologischer Parallelen zu den Glattwalen in die eigene Familie Neobalaenidae gestellt.
Nach heutigem Stand existieren vier Arten in der Familie Glattwale:
Früher wurden Eubalaena glacialis und Eubalaena japonica als Unterarten der Art Eubalaena glacialis geführt. Jüngere DNA-Untersuchungen untermauerten aber die These, dass die beiden zwei getrennte Arten sind.
Die heutigen Glattwalbestände sind durch die Jagd drastisch reduzierte Restpopulationen. Vor mehr als tausend Jahren erkannten die Basken als erstes in den Glattwalen eine gute Jagdbeute und bejagten sie. Sie entwickelten mit ihren Waffen die Grundlagen für Walfänger des 20. Jahrhunderts. Der industrielle Walfang reduzierte die Tiere fast bis zur Ausrottung. Nie wurde eine Walfamilie stärker dezimiert. Auf der intensiver bejagten Südhalbkugel erfolgte die Jagd meist an den Wurfplätzen des Südkapers und an einigen Buchten. Zuerst wurde das Kalb getötet, damit das Muttertier leichter zu erlegen war. Die Beute wurde auf Land oder ins Flachwasser gezogen und dort verwertet. Stets wurden die Barten entfernt, da diese einen hohen Marktwert hatten. Waren die Fänger auch am Öl interessiert, lösten sie den Blubber, zerteilten ihn und stellten das Öl mit großen gusseisernen Pfannen her.
Nord- und Südkaper wurden um 1935 auf internationaler Ebene geschützt. Trotzdem erlegten Walfänger der Sowjetunion noch bis 1960 im Südatlantik, im Indischen Ozean und im Pazifik tausende Exemplare.
Die englische Bezeichnung von Glattwalen, die heute noch „right whale“ lautet, geht darauf zurück, dass Glattwale die richtige Jagdbeute waren, da sie langsam und groß waren, durch ihren Fettgehalt nach dem Tod an der Oberfläche trieben (also nicht versanken) und viel Barten und Öl lieferten.
Viele Kenntnisse über Grönlandwale und deren Bejagung stammen aus einem Bericht von William Scoresby, der ihn unter dem Namen Bericht über die arktischen Gebiete veröffentlichte. Speziell als noch mit Handharpune gejagt wurde, wurden Grönlandwale häufig gejagt.
begründet Scoresby um 1820 die Beliebtheit der Grönlandwaljagd. Auch existieren Aufzeichnungen über verschiedene ökonomische Aspekte der Barten. Harmer berichtet, dass eine Tonne des so genannten Fischbeines zeitweise Spitzenpreise von 2250 britischen Pfund erzielte. Die eineinhalb Tonnen Barten, die ein Grönlandwal erbrachte, waren teils 3375 Pfund wert. Schnell startete wegen all diesen Vorzügen eine rege Jagd, durch die die Bestände stark abnahmen, obwohl ein Fangschiff pro Saison meist nicht mehr als 7 bis 10 Wale erbeutete. Da die Küstenbestände immer kleiner wurden, mussten die Walfänger auf die Hochsee, um noch ausreichend Beute zu machen. Ab 1850 waren die Bestände so klein, dass sich die Jagd nicht mehr lohnte. Im europäischen Eismeer waren sie vollständig ausgerottet.
Nach dem Verbot wurde sofort intensiv geschützt, vor Südafrika, Argentinien, Neuseeland und Australien wurden inzwischen für den Südkaper Meeresparks eingerichtet, und spezielle Vorschriften regeln den Schutz und den Umgang mit Glattwalen. Der Bestand des Südkapers scheint sich wieder zu erholen, der Bestand umfasst dort etwa 10.000 Tiere mit einer Wachstumsrate von 6 bis 7 % (Stand 2008).[4] Vor allem mit Fokus auf die schwindenden Bestände der nördlichen Hemisphäre prognostizieren jüngste Schätzungen jedoch das Aussterben der Glattwale in 200 Jahren, da sich Bedrohungsfaktoren wie Schifffahrt in Zukunft höchstwahrscheinlich maximieren werden. Tatsächlich ist jedoch speziell über die Bestände im Nordpazifik wenig bekannt.
Da sich alle Glattwale mit Vorliebe in Küstennähe aufhalten, sind sie besonders durch den expandierenden Schiffsverkehr betroffen. Weitere Bedrohungen sind große Fischernetze. Ungefähr 38 % aller Todesfälle sind auf Kollisionen mit Schiffen zurückzuführen. Seit Dezember 2008 müssen in den USA größere Schiffe vor der Ostküste ihre Geschwindigkeit auf zehn Knoten (19 Kilometer pro Stunde) drosseln, um die gefährdeten Glattwale vor Zusammenstößen und Verletzungen durch Schiffsschrauben zu bewahren.[5] 8 % aller zu Tode gekommenen Glattwale ertrinken in Fischernetzen. Studien wiesen an 60 % aller Exemplare der beiden Nordkaperarten Narben nach, welche durch die indirekte Einwirkung der Fischereiindustrie entstanden, speziell durch Reusen, welche für den Fang von Krebstieren ausgelegt sind. Die US-amerikanische Fischereiindustrie versucht inzwischen, alternative Methoden zur Fischerei anzuwenden, um die Zahl der Opfer zu senken.
Der Bestand des Grönlandwales beläuft sich auf aktuell geschätzt 10000 Exemplare, scheint nicht zuletzt wegen seiner Abgelegenheit in nördlichen Meeren stabil zu sein und ist im Vergleich zu dem 8200 Tiere umfassenden Bestand im Jahre 1993 um fast 30 % gewachsen. Die Art wird dementsprechend von der IUCN als nicht gefährdet (least concern) eingestuft. Der Atlantische Nordkaper bewohnt weniger abgelegene Lebensräume mit höherer Bejagungs- und Gefahrenquote, sein Bestand hat sich von einigen wenigen Tieren nach Beendigung der Jagd auf Glattwale daher nur auf aktuell etwa 200 bis 250 Einzeltiere vergrößert. Da der Populationstrend jedoch wieder abnehmend ist (Stand: 2020), ist die Art gemäß IUCN vom Aussterben bedroht (critically endangered). Über den vermutlich geringen Bestand des Pazifischen Nordkapers sind keine Details bekannt, er wird als stark gefährdet (endangered) eingestuft. Der Südkaper hat einen stabilen Bestand von ungefähr 7000 Individuen aufzuweisen und wird von der IUCN als nicht gefährdet (least concern) gelistet.[6]
Die Eskimos der Arktis betreiben seit langer Zeit die Jagd auf den Grönlandwal. Früher wurden Harpunen mit Elfenbein- oder Steinspitzen eingesetzt. Die vor der kommerziellen Jagd existierenden 10000 bis 20000 Individuen waren trotz der Bejagung durch die Eskimos nicht gefährdet und der Bestand war stabil. Etliche amerikanische und europäische Jagdschiffe dezimierten im 19. Jahrhundert jedoch die Bestände im Beringmeer auf ein paar Tausend Exemplare, außerhalb des Beringmeeres lebten noch ein paar hundert Tiere. 1915 wurde die Jagd weitgehend eingestellt, doch die Eskimos jagten weiter. Trotz der eingestellten Jagd von Europäern und Amerikanern erholten sich speziell die östlichen Populationen nicht vollständig. Dies ist wohl auch auf verschiedene Faktoren wie Inzucht wegen kleiner Populationen zurückzuführen, doch die wahrscheinlich wichtigste Ursache war die Veränderung der Jagdmethoden der Eskimos. Diese setzten seit 1880 Harpunen mit Sprenggranaten ein, daher empfahl 1977 der wissenschaftliche Ausschuss der internationalen Walfangkommission (IWC) eine Beendigung der Jagd. Nach massiven Protesten der Eskimos, die ihre kulturelle und ökonomische Abhängigkeit vom Walfang betonten, wurde ihnen eine beschränkte Jagderlaubnis verliehen, welche von der Alaska Eskimo Whaling Commission zugeteilt und durchgesetzt werden sollte. Die westlichen Populationen wachsen inzwischen trotz des Fangs der Eskimos um jährlich 3 %. Daraus wird laut einer Rechnung mit dem Bestand von 1993 (8200 Tiere) geschlossen, dass jährlich problemlos 56 Wale erlegt werden können.
Die Glattwale (Balaenidae) sind eine Familie aus der Ordnung der Wale (Cetacea) mit derzeit vier Arten. Sie leben in den nördlichen und südlichen Meeren und ernähren sich von Plankton. Aufgrund verschiedener Merkmale grenzen sie sich deutlich von den anderen Bartenwalen (Mysticeti) ab. Die etwa 15 bis 20 Meter großen Tiere wurden von allen Walen durch die Bejagung am stärksten dezimiert. Früher wurden sie im Deutschen häufig als Walfisch oder auch gemeiner Walfisch bezeichnet.
Balaenidae (/bəˈlɛnɪdeɪ, -diː/) is a family of whales of the parvorder Mysticeti (baleen whales) that contains mostly fossil taxa and two living genera: the right whale (genus Eubalaena), and the closely related bowhead whale (genus Balaena).[3][4]
Until recently, all right whales of the genus Eubalaena were considered a single species—E. glacialis. In 2000, genetic studies of right whales from the different ocean basins led scientists to conclude that the populations in the North Atlantic, North Pacific and Southern Hemisphere constitute three distinct species.[5] Further genetic analysis in 2005 using mitochondrial DNA and nuclear DNA has supported the conclusion that the three populations should be treated as separate species,[6] and the separation has been adopted for management purposes by the U.S. National Marine Fisheries Service and the International Whaling Commission.[7]
The cladogram is a tool for visualizing and comparing the evolutionary relationships between taxa. The point where a node branches off is analogous to an evolutionary branching – the diagram can be read left-to-right, much like a timeline. The following cladogram of the family Balaenidae serves to illustrate the current scientific consensus as to the relationships between the North Pacific right whale and the other members of its family:[8]
Balaenidae Eubalaena (right whales)E. glacialis North Atlantic right whale
E. japonica North Pacific right whale
E. australis Southern right whale
Balaena (bowhead whales)B. mysticetus bowhead whale
Baleen whales belong to a monophyletic lineage of Mysticeti. Mysticeti are large filter-feeding cetaceans that also include some of the largest animals on earth as well as some of the most critically endangered.[9][10] Based on morphology and molecular data, four extant family-level clades are recognized within Mysticeti: Balaenidae (bowhead and right whales), Neobalaenidae (pygmy right whales), Eschirichtiidae (gray whales), and Balaenopteridae (rorquals).[10] Phylogenetic relationships of the mysticeti order remain unclear due to legal and logistical challenges.[10] However, recent morphological analysis, support Balaenidae as a monophyletic group that is the sister group to Neobalaenidae.
Balaenids are large whales, with an average adult length of 15 to 17 metres (45–50 feet), and weighing 50-80 tonnes. Their principle distinguishing feature is their narrow, arched, upper jaw, which gives the animals a deeply curved jawline. This shape allows for especially long baleen plates. The animals utilise these by ram feeding, swimming at or near the surface with their mouth open for minutes at a time, and straining food from the water, which they then scrape off the baleen with their tongues[11] – a feeding method that contrasts with those of the rorquals and the gray whale.[12] Their diet consists of small crustaceans, primarily copepods, although some species also eat a significant amount of krill.[13] Similarities in terms of physical appearances of jawlines and usages between balaenidae and flamingo have been pointed as a result of possible convergent evolution.[14]
_6_(30986324001).jpg)
Balaenids are also robustly built by comparison with the rorquals, and lack the grooves along the throat that are distinctive of those animals. They have exceptionally large heads in comparison with their bodies, reaching 40% of the total length in the case of the bowhead whale. They have short, broad, flippers, and lack a dorsal fin.
All species are at least somewhat migratory, moving into warmer waters during the winter, during which they both mate and give birth. Gestation lasts 10–11 months, results in the birth of a single young, and typically occurs once every three years.[13]
The four species of the Balaenidae are found in temperate and polar waters; Eubalaena glacialis (North Atlantic right whale), Eubalaena japonica (North Pacific right whale), Eubalaena australis (southern right whale), and Balaena mysticetus (bowhead whale). Bowhead and right whales can reach up to 18 meters in length and over 100 tons at maturity.[15][16]
Members of Balaenidae can live over 70 years and were hunted extensively in the late 1800s for their blubber. Approximately 40% of right whales' body mass is blubber, and thus they were known as the "right" whale to kill.[17][18]
After death, the large blubber deposits caused right whales to float to the surface, which facilitated an easier oil harvest. With a population estimated at between 300-350 individuals,[19] the North Atlantic right whale is the most critically endangered great whale. The Northern Pacific right whale is also endangered with only about 500 individuals extant.[16][17] The Southern right whale (~7500 individuals in 1997) and the Bowhead whale (20,000 to 40,000) have made stronger recoveries since whale hunting was significantly curtailed by international agreement.[16]
Balaenidae (/bəˈlɛnɪdeɪ, -diː/) is a family of whales of the parvorder Mysticeti (baleen whales) that contains mostly fossil taxa and two living genera: the right whale (genus Eubalaena), and the closely related bowhead whale (genus Balaena).
Balenedoj, nome Balaenidae, estas familio de balenoj de la subordo Mysticeti kiu enhavas du vivantajn genrojn. Historie, ĝi estas konata kiel la propra balena familio, ĉar oni konsideras ĝin kiel enhavanta nur speciojn de veraj balenoj. Dum plej el la 20a jarcento, tamen, estis grande debatita temo inter la scienca komunumo.[1] Ekde la komenco de la 2000-aj jaroj, la scienca interkonsento estas ne konsideri la nordpolusan balenon (ofte konata kiel la "Gronlanda baleno") vera baleno.[2] La familio de Balenedoj, tiele enhavas la verajn balenojn (genro Eubalaena), kaj en propra genro, la tre proksime rilatan Gronlandan balenon (genro Balaena).[3][4]
Balenedoj estas grandaj balenoj, kun averaĝa longo de plenkreskuloj de 15 al 17 metroj, kaj pezo de 50-80 tunoj. Ties ĉefa distingiga trajto estas ilia mallarĝa, arkeca, supra makzelo, kiu havigas al la animaloj tre markite kurban makzelolinion. Tiu formo ebligas la ekziston de speciale longaj balenlamenoj. La animaloj uzas tiujn flosante je aŭ apud la surfaco, kaj filtrante manĝon el la akvo, kion poste ili forigas tra la balenlamenoj pere de siaj langoj – manĝometodo kiu kontrastas kun tiuj de rorkvaloj kaj de la griza baleno. Ties dieto konsistas el malgrandaj krustuloj, ĉefe kopepodoj, kvankam kelkaj specioj manĝas ankaŭ gravajn kvantojn de krilo.[5] Similaĵoj laŭ la fizika aspekto de makzelkonturo kaj ties uzado inter balenedoj kaj flamengoj estis indikita kiel rezulto de ebla konverĝa evoluo.[6]
Balenedoj, nome Balaenidae, estas familio de balenoj de la subordo Mysticeti kiu enhavas du vivantajn genrojn. Historie, ĝi estas konata kiel la propra balena familio, ĉar oni konsideras ĝin kiel enhavanta nur speciojn de veraj balenoj. Dum plej el la 20a jarcento, tamen, estis grande debatita temo inter la scienca komunumo. Ekde la komenco de la 2000-aj jaroj, la scienca interkonsento estas ne konsideri la nordpolusan balenon (ofte konata kiel la "Gronlanda baleno") vera baleno. La familio de Balenedoj, tiele enhavas la verajn balenojn (genro Eubalaena), kaj en propra genro, la tre proksime rilatan Gronlandan balenon (genro Balaena).
Los balénidos (Balaenidae) son una familia de cetáceos misticetos que incluye cuatro especies, distribuidas en dos géneros, Balaena y Eubalaena. Sin embargo el término ballena es usado en sentido amplio para referirse a todos los grandes cetáceos incluidos en el parvorden Mysticeti (cetáceos con barbas) como el rorcual azul (Balaenoptera musculus) y a varias especies del parvorden Odontoceti (cetáceos dentados), por ejemplo el cachalote (Physeter macrocephalus).
El término ballena, del latín ballaena, emparentado con el griego φάλαινα (phalaina), es de etimología incierta. Sería de significado desconocido si proviniera de alguna lengua previa mediterránea o en caso de ser de origen indoeuropeo, quizás ilirio, podría referirse a la forma cilíndrica o hinchada característica de esta familia.[2] Estos animales también eran conocidos como Cetus, el gran pez, el Leviatán o el monstruo marino.[3]
Las barbas, que corresponden a láminas queratinosas que les permiten filtrar el alimento del agua también reciben el nombre de ballenas, son conocidas en inglés como baleens.[4]
Estos mamíferos tienen un largo cráneo de hasta un tercio de la longitud total de su cuerpo, que en edad adulta mide de 15 a 17 metros y pesa de 50 a 80 toneladas.[1] Poseen un estrecho y arqueado maxilar, lo que da a estos animales un perfil convexo. Esta forma permite la presencia de largas barbas, las cuales miden de 5 a 25 metros de longitud. A diferencia de los peces, las ballenas tienen la cola dispuesta en un plano horizontal, lo que les facilita la ascensión a la superficie, donde tienen que subir a respirar, aunque pueden aguantar hasta una hora bajo el agua, además, duermen la mitad de su cerebro para no hundirse. Tienen dos espiráculos, orificios nasales, situados en la cima de la cabeza, por los que expulsan vapor de agua acompañado a menudo de mucosidades. La gestación dura unos 12 meses y casi siempre tienen un único ballenato, que en el momento de nacer mide cinco metros y medio y pesa alrededor de 3000 kilogramos, el cual alimentan con una leche especialmente nutritiva. Su esperanza de vida es de unos 30 años. Hacen grandes migraciones desde los mares fríos, donde se alimentan, a los cálidos, donde se aparean y reproducen. Son cosmopolitas y también se encuentran en el Mar Mediterráneo.[5]
Su dieta consiste de pequeños crustáceos, principalmente copépodos, aunque algunas especies también comen importante cantidad de kril.
Presentan una construcción robusta en comparación con los rorcuales y carecen de pliegues gulares y aleta dorsal.
La familia Balaenidae incluye dos géneros y cuatro especies actuales:[6]
Para la conservación y la preservación de ballenas se creó en el año 1948 un organismo denominado la Comisión Ballenera Internacional (CBI) como organismo para la regulación del funcionamiento de la Convención Internacional para la Regulación de la Caza Ballenera (firmada el 2 de diciembre de 1946 en Washington D.C.). El objetivo de esta convención era garantizar “la conservación de las poblaciones balleneras, y hacer posible el desarrollo apropiado de esta industria”. Formada por 14 países en principio, tiene ahora[¿cuándo?] alrededor de 84 miembros y ha optado más por en enfoque de la conservación de la especie. Desafortunadamente diferentes puntos de vista entre los países han causado impedimentos en el establecimiento de diferentes iniciativas como el santuario ballenero del Océano Índico y del Pacífico sur.
Los objetivos que se plantearon principalmente para esta organización fueron establecer las políticas de conservación y preservación de los pequeños y grandes cetáceos, regulación de la pesca voluntaria y reducir la pesca accidental de los mismos, así como el cuidado de los ecosistemas marinos en los que estos organismos se desenvuelven. Sumado a esto hay un problema de fondo en la organización, tres países miembros poseen industria ballenera (Noruega, Japón e Islandia) que continúan con las matanzas a gran escala de ballenas, que se basan en programas de caza científica. Japón se ha caracterizado por financiar económicamente a otros países miembros y con la posibilidad de serlo a cambio de su voto en la organización, por lo cual se hace imposible obtener la mayoría de los tres cuartos necesaria para introducir cambios significativos en las políticas actuales, generando una situación de parálisis.
La caza de la ballena comenzó en el siglo XI en el golfo de Vizcaya por pescadores vascos y hasta el siglo XIX se limitó a la "ballena franca" (right whale en inglés) llamada así por la facilidad con que se capturaba, ya que sus movimientos son lentos y al tener mucha grasa flotaba una vez muerta y podían ser arrastradas fácilmente. La mejora tecnológica en las embarcaciones y el invento, en 1877 del arpón explosivo, dio lugar a una caza excesiva que llevó a muchas especies de cetáceos al borde de la extinción. En 1949 fue creada la Comisión Ballenera Internacional que intentó limitar las capturas y desde 1985 estableció la suspensión de la caza comercial. Sin embargo Japón y Noruega se oponen y continúan con esta actividad con las especies que consideran que no están en peligro de extinción. De los productos que se aprovechan de la ballena, especialmente el aceite, hay ahora sustitutos sintéticos.
Con la nueva sensibilidad ambiental se ha desarrollado el turismo de avistamiento de cetáceos especialmente en lugares de concentración de estos animales como la Patagonia argentina.
Los balénidos (Balaenidae) son una familia de cetáceos misticetos que incluye cuatro especies, distribuidas en dos géneros, Balaena y Eubalaena. Sin embargo el término ballena es usado en sentido amplio para referirse a todos los grandes cetáceos incluidos en el parvorden Mysticeti (cetáceos con barbas) como el rorcual azul (Balaenoptera musculus) y a varias especies del parvorden Odontoceti (cetáceos dentados), por ejemplo el cachalote (Physeter macrocephalus).
Silevaallased (Balaenidae) on mereimetajate sugukond vaalaliste seltsi kiusvaalaliste alamseltsist.
Sugukonda kuulub 2 perekonda 4 liigiga.
Silevaallased (Balaenidae) on mereimetajate sugukond vaalaliste seltsi kiusvaalaliste alamseltsist.
Sugukonda kuulub 2 perekonda 4 liigiga.
Balenidoak (Balaenidae) Cetacea ordenako familia bat dira, eta bi genero: Balaena eta Eubalaena ditu; lau espezie besterik ez dira. Dena den, balea hitza modu zabalagoan erabiltzen da zetazeo handi guztiak izendatzeko.
Balea hitza latinetik dator (ballaena) eta hura grekotik (φάλαινα, phalaina), eta familia honen forma zilindriko edo puztuari egiten dio erreferentzia.
Ugaztun hauek burezur handia dute, gorputzaren luzera osoaren heren bat hartzen duena. Balenido helduen burezurrak 15-17 metroko luzera du, eta 50-89 tona inguruko pisua.[1] Maxilar estua eta arku-formakoa dute. Forma berezi horretan kokatzen dira bizarrak.
Arrainak ez bezala, balenidoek isatsa plano horizontalean dute, eta, horri esker, itsas azalera errazago igo daitezke, arnas hartzera igo behar baitute, nahiz eta ordubete inguru igaro dezaketen urpean. Buruaren gainaldean bi espirakulu edo sudur-zulo dituzte, eta handik ur-lurruna kanporatzen dute.
30 urte inguru bizi dira. 12 hilabeteko kumealdiaren ondoren baleakume bakarra izaten dute. Migrazio handiak egiten dituzte, itsaso hotzetatik (elikatzeko erabiltzen dituzte) itsaso epeletara (ugaltzeko erabiltzen dituzte).
Krustazeo txikiak jaten dituzte, kopepodoak batez ere, eta espezie batzuek krilla ere jaten dute.
Balenidae familiak bi genero eta lau espezie ditu.
Balenidoak (Balaenidae) Cetacea ordenako familia bat dira, eta bi genero: Balaena eta Eubalaena ditu; lau espezie besterik ez dira. Dena den, balea hitza modu zabalagoan erabiltzen da zetazeo handi guztiak izendatzeko.
Silovalaat (Balaenidae) ovat yksi neljästä hetulavalaiden heimosta. Silovalaisiin kuuluu nykyään kolme tai neljä lajia kahdessa suvussa. Silovalaiden nimi tulee niiden sileästä, uurteettomasta kurkusta. Ne ovat tukevarakenteisia eläimiä, ja niillä on paksu rasvakerros. Selkäevä puuttuu kokonaan, ja kuperasti kaartuva yläleuka kapenee edestä kuonomaiseksi[1]. Paksu alahuuli peittää osittain ylähuulen, mikä aiheuttaa sen, että suun linja on käyrä. Hetulat ovat paljon pidemmät ja niiden reunasukaset ovat ohuemmat ja tiheämmät kuin uurteisvalailla. Puhallusaukossa on kaksi sierainta, joista uloshengityksessä purkautuu ilmaan kaksi ylösalaisen kartion muotoista höyrysuihkua[2]. Rintaevät ovat lyhyet ja tylpät, pyrstöevä taas on suuri ja laakea. Kaikki seitsemän kaulanikamaa on ovat sulautuneet yhteen, ja erittäin suuren pään pituus voi olla jopa kolmannes kokonaispituudesta. Silovalaat eivät ole yhtä virtaviivaisia kuin uurteisvalaat, ja ne uivat varsin hitaasti[1].
Silovalaiden tärkeintä ravintoa ovat hankajalkaiset, joita ne siivilöivät vedestä uiden hitaasti suu auki. Ne ruokailevat yleensä pinnassa tai sen lähellä. Silovalaat elävät yksin tai pienissä, korkeintaan 3–4 yksilön ryhmissä.
Heimon lajit ovat kärsineet kovasti valaanpyynnistä, ja niiden määrä on nykyään pieni. Hitaan uintinsa takia niitä on helppo pyytää, ja ne jäävät kuoltuaan kellumaan[3].
Silovalaat (Balaenidae) ovat yksi neljästä hetulavalaiden heimosta. Silovalaisiin kuuluu nykyään kolme tai neljä lajia kahdessa suvussa. Silovalaiden nimi tulee niiden sileästä, uurteettomasta kurkusta. Ne ovat tukevarakenteisia eläimiä, ja niillä on paksu rasvakerros. Selkäevä puuttuu kokonaan, ja kuperasti kaartuva yläleuka kapenee edestä kuonomaiseksi. Paksu alahuuli peittää osittain ylähuulen, mikä aiheuttaa sen, että suun linja on käyrä. Hetulat ovat paljon pidemmät ja niiden reunasukaset ovat ohuemmat ja tiheämmät kuin uurteisvalailla. Puhallusaukossa on kaksi sierainta, joista uloshengityksessä purkautuu ilmaan kaksi ylösalaisen kartion muotoista höyrysuihkua. Rintaevät ovat lyhyet ja tylpät, pyrstöevä taas on suuri ja laakea. Kaikki seitsemän kaulanikamaa on ovat sulautuneet yhteen, ja erittäin suuren pään pituus voi olla jopa kolmannes kokonaispituudesta. Silovalaat eivät ole yhtä virtaviivaisia kuin uurteisvalaat, ja ne uivat varsin hitaasti.
Silovalaiden tärkeintä ravintoa ovat hankajalkaiset, joita ne siivilöivät vedestä uiden hitaasti suu auki. Ne ruokailevat yleensä pinnassa tai sen lähellä. Silovalaat elävät yksin tai pienissä, korkeintaan 3–4 yksilön ryhmissä.
Heimon lajit ovat kärsineet kovasti valaanpyynnistä, ja niiden määrä on nykyään pieni. Hitaan uintinsa takia niitä on helppo pyytää, ja ne jäävät kuoltuaan kellumaan.
La famille des balénidés regroupe tous les cétacés à fanons qui sont communément appelés baleines franches.
L'appellation franche provient des chasseurs baleiniers, qui recherchaient plus particulièrement cette famille pour sa forte teneur en graisses. Cela en augmentait la rentabilité économique par rapport aux rorquals, et, de plus, les prises flottaient plus longtemps sur l'eau, ce qui rendait l'exploitation plus simple[1].
Les balénidés se distinguent des balénoptéridés principalement par l'absence de sillons jugulaires et d'aileron dorsal. Leur nage est plus lente. Toutes les espèces de la famille ont un corps noir massif et une queue large avec une échancrure médiane. Les nageoires pectorales ont une forme de pelle.
Fossile de Balaenula astensis
La famille des balénidés regroupe tous les cétacés à fanons qui sont communément appelés baleines franches.
L'appellation franche provient des chasseurs baleiniers, qui recherchaient plus particulièrement cette famille pour sa forte teneur en graisses. Cela en augmentait la rentabilité économique par rapport aux rorquals, et, de plus, les prises flottaient plus longtemps sur l'eau, ce qui rendait l'exploitation plus simple.
A dos balénidos (Balaenidae) é unha familia de cetáceos misticetos que inclúe dous xéneros: Balaena e Eubalaena, cun total de catro especies de baleas verdadeiras (ás veces chamadas baleas francas).
Porén, o termo balea adoita usarse en sentido máis amplo, e non só para referirse ás dúas especies de misticetos das familias monotípicas dos neobalénidos (Neobalaenidae) e dos escrictíidos (Eschrichtiidae), que son moi semellantes, senón tamén ás numerosas especies da dos balenoptéridos (os rorcuais), que xa prenestantas notábeis diferenzas, e mesmo a calquera grande cetáceo, incluídos algúns da suborde dos odontocetos, como, sobre todo, ao cachalote (Physeter macrocephalus), e mesmo á candorca (Orcinus orca).
O nome da familia, Balaenidae cuñado por John Edward Gray, 1825, que a describiu, está formado, como é habitual, sobre a raíz do xénero tipo, Balaena, que describiu Linnaeus en 1758, na 10ª edición do seu Systema Naturae, engadíndolle a desinencia do latín científico -idae usado para formar os nomes das familias dos animais.
A palabra Balaena tomouna Linnaeus do latín balaena, "balea", derivada do grego antigo φάλαινα phálaina, "balea" (o grego φάλαινα está relacionado con φάλαγξ phálanx, "cilindro groso de madeira", "rolo", "formación en orde de batalla").[5]
Os balénidos teñen unha constitución corporal maciza e robusta robusta, en comparación cos rorcuais, e carecen de dobras gulares e aleta dorsal.[6]
Caracterízanse por teren un longo cranio de até un terzo da lonxitude total do seu corpo, que na idade adulta pode medir de 15 a 17 m e pesar de 50 a 80 t.[1]
Posúen un estreito e arqueado maxilar, o que dás a estes animais un perfil convexo. Esta forma permite a presenza de longas barbas. A disposición da cola nun plano horizontal, como en todos os cetáceos, facilítalles a ascensión á superficie, onde teñen que subir a respirar, aínda que poden aguantar até unha hora baixo a auga. Teñen dous espiráculos (orificios nasais), situados na cima da cabeza, polos que expulsan auga acompañada a miúdo de mucosidades.[6]
A xestación dura uns 12 meses e normalmente teñen un único baleato, queas nais alimentan cun leite especialmente nutritivo. A súa esperanza de vida ao nacer é duns 30 anos.
Os balénidos fan grandes migracións desde os mares fríos, onde se alimentan, aos cálidos, onde se reproducen. Son cosmopolitas e tamén se encontran no Mediterráneo.[7]
A súa dieta consiste de pequenos crustáceos, principalmente copépodos, aínda que algunhas especies tamén comen importantes cantidads de krill.[6]
A familia dos balénidos inclúe dous xéneros e catro especies:[8]
A caza (ou pesca) de baleas debeu comezar nas outras costas atlánticas europeas e do Pacífico en tempos inmemoriais, na máis remota antigüidade. Os primeiros rexistros desta actividade remóntanse polo menos ao ano 3000 a.C.[9] Durante moito tempo se pensara que esta caza era de orixe prehistórica, aínda que sen ningunha proba real, até que recentemente varias pinturas rupestres en Francia e España foron recoñecidas como representando escenas deste tipo de caza.
As primeiras pegadas históricas aceptadas son documentos que proban que os vascos xa practicaban esta caza no século XI e un poema xaponés, anterior ao século X. Nos dous casos trátase dunha caza de animais que chegan ou viaxan a unha zona de reprodución durante súas migracións anuais. As especies cazadas pertencían ao grupo das baleas francas Eubalaena glacialis (balea franca do Cantábrico ou de Biscaia) e Eubalaena japonica (balea do Pacífico Norte).
En Galicia, non se conta con documentos históricos relacionados coa caza de cetáceos até o século XIII, pero é razoábel pensar que xa se practicaba varios séculos antes.
Inicialmente limitábase á captura de animais na costa. Pero co paso dos séculos, a técnica de caza comezou a mellorar, usándose pequenas embarcacións en mar aberto para asustar aos cetáceos con ruído e levalos á costa. Esta forma de cacería usábase para capturar especies de cetáceos relativamente pequenas, como caldeiróns, belugas, narvais e toniñas.[10]
A caza de baleas comenzou na Península Ibérica, como quedou dito, e está documentado, no século o XI no golfo de Biscaia por pescadores vascos e, até o século XIX limitouse case exclusivamente á balea franca así chamada pola facilidade coa que se capturaba, xa que os seus movementos son lentos e, ao ter moita graxa, flotaba unha vez morta polo que podía remolcarse até as factorías facilmente.
Outro nome popular desta balea é o de balea vasca ou balea dos vascos, por significáronse os mariñeiros deste país como uns dos principais cazadores deste animal (mesmo en Galicia, onde está documentado que xa faenaban no século XIII ao servizo dos Andrade).
A mellora tecnolóxica nas embarcacións baleeiras e, sobre todo, o invento, en 1877 do arpón explosivo, deu lugar a unha caza masiva (e excesiva) de moitas especies de grandes certáceos que levou a moitas especies ao bordo da extinción.
En 1949 creouse a Comisión Baleeira Internacional, que intentou limitar as capturas e, desde 1985 estableceu a suspensión da caza comercial. Porén Xapón e Noruega opuxéronse e continúan con esta actividade coas especies que eles consideran que non están en perigo de extinción.
Para algúns dos numerosos produtos que se aproveitan da balea, especialmente o aceite (extraído da graxa e o espermacete (que se obtén dos cachalotes), hai agora substitutos sintéticos.
Nos últimos tempos, coa nova sensibilidade ambiental desenvolveuse o turismo de avistamento de cetáceos, especialmente en lugares de concentración destes animais durante a época da reprodución, como na Patagonoia arxentina.
Para a conservación e a preservación das baleas (en sentido amplo) creouse, como quedou dito, nos anos 1940, un organismo denominado Comisión Baleeira Internacional (CBI) organismo encargado da regulación do funcionamiento da Convención Internacional para a Regulación da Caza Baleeira (asinada o 2 de decembro de 1946 en Washington D. C.). O obxectivo desta convención era garantir "a conservación das poboacións baleeiras, e facer posíbel o desenvolvemento apropiado desta industria". Formada nun principio por 14 países, ten agora ao redor de 84 membros, e optou máis por en enfoque de conservación das especies. Desafortunadamente, diferentes puntos de vista entre os países causaron impedimentos no establecemento de diferentes iniciativas como o Santuario baleeiro do Océano Índico e do Pacífico sur.
Os obxectivos que se propuxeron principalmente para esta organización foron establecer políticas de conservación e preservación dos pequenos e grandes cetáceos, a regulación da pesca voluntaria e reducir a pesca accidental dos mesmos, así como o coidado dos ecosistemas mariños nos que estes animais se desenvolven. Sumado a isto hai un problema de fondo na organización: tres países membros posúen industria baleeira (Noruega, Xapón e Islandia) que continúan coas matanzas de baleas a gran escala, que se basean en programas de "caza científica" (realizados por eles). Xapón caracterizouse por financiar economicamente a outros países membros ou con posibilidade de selo a cambio do seu voto na organización, polo cal faise imposíbel obter a maioría dos tres cuartos necesaria para a introdución de cambios significativos nas políticas actuais, xerando unha situación de parálise.
As baleas apareceron sempre na cultura occidental como "monstros mariños" (o nome de cetáceo deriva do grego κητος kêtos, "monstro acuático",[11] que atacaban aos homes nos relatos de diferentes culturas. (Xonás, segundo a Biblia, foi tragado por unha balea; igualmente agresiva era a balea Moby Dick (en realidade, un cachalote), que se converte nunha obsesión para o protagonista, o capitán Ahab).
En cambio, nunha das culturas precolombianas, especialmente entre os mapuches, grupos indíxenas orixinarios de Chile, as baleas eran consideradas animais sagrados. Estes amerindios mantiñan, ademais, o mesmo grao de respecto que cos demais animais como o raposo, o xaguar, o puma, as serpentes, ou o lobo mariño, entre outros.
A dos balénidos (Balaenidae) é unha familia de cetáceos misticetos que inclúe dous xéneros: Balaena e Eubalaena, cun total de catro especies de baleas verdadeiras (ás veces chamadas baleas francas).
Porén, o termo balea adoita usarse en sentido máis amplo, e non só para referirse ás dúas especies de misticetos das familias monotípicas dos neobalénidos (Neobalaenidae) e dos escrictíidos (Eschrichtiidae), que son moi semellantes, senón tamén ás numerosas especies da dos balenoptéridos (os rorcuais), que xa prenestantas notábeis diferenzas, e mesmo a calquera grande cetáceo, incluídos algúns da suborde dos odontocetos, como, sobre todo, ao cachalote (Physeter macrocephalus), e mesmo á candorca (Orcinus orca).
Glatki kitovi (lat. Balaenidae) ili, kako ih neki još zovu, pravi kitovi su jedna od porodica kitova usana. Ime su dobili jer na grlu i početku prsiju nemaju nabore, odnosno brazde kao što ih imaju brazdeni kitovi. U ovu porodicu se svrstavaju četiri vrste koje sve spadaju u skupinu velikih kitova.
Obilježavajuće za ovu porodicu je da svi imaju vrlo velike glave koje čine gotovo jednu trećinu ukupne dužine životinje. Donja čeljust im je na neobičan način isturena prema naprijed, tako da kad životinja ima zatvorena usta, donja čeljust mu je isturena preko gornje. Nemaju leđnu peraju. Oko 700 usi je dugo i savitljivo, kod zatvorenih ustiju, one se savijaju prema natrag i nalaze mjesto u usnoj šupljini. Anatomska osobitost im je sraštenost sedam vratnih kralježaka tako da čine jednu kost.
Dok raniji izvori u ovu porodicu ubrajaju samo tri ili čak dvije vrste, danas se smatra da su to četiri vrste, a prema nekim mišljenjima i pet. Nejasnoće dolaze otuda što neki autori smatraju da je patuljasti glatki kit vrsta ove porodice, a drugi autori ga smatraju samostalnom porodicom. Osim toga, tri vrste iz roda Eubalaena su se ranije smatrale jednom ili, eventualno dijelile na dvije vrste. U modernoj sistematici se smatra da ova porodica ima sljedeće vrste:
Glatki kitovi su bili prvi veliki kitovi koji su bili masovno izlovljavani. Zbog njihove male brzine, jer im je tijelo nakon uginuća plivalo na površini vode kao i radi velike količine ulja i usi bili su omiljena meta komercijalnog kitolova. Kao posljedica tog nesmiljenog lova došlo je do sloma čitavih populacija koje se i nakon prestanka kitolova još uvijek tek polagano oporavljaju.
I balenidi (Balaenidae, Gray 1821), sono una famiglia di Cetacei composta da due generi con quattro specie. Essi sono detti comunemente anche "balene franche" o "balene vere". Il primo nome deriva dal fatto che i balenieri le consideravano la preda "giusta" da cacciare, per la grande quantità di grasso che se ne ricavava e per la facilità con la quale questi cetacei si lasciavano catturare.
La lunghezza può giungere a 18 metri e il peso a 100 tonnellate.
I balenidi si distinguono dalle altre famiglie del sottordine dei Misticeti per la maggiore lunghezza dei fanoni, la forma arcuata dei mascellari (che ha valso loro il nome inglese di bowhead whales, cioè balene dalla testa ad arco), l'esofago molto sottile e non dilatabile e, soprattutto, la fusione completa delle 7 vertebre cervicali in un unico elemento osseo rigido.
I balenidi si cibano essenzialmente di krill e possono consumarne 2 o 3 tonnellate al giorno. Diffusi negli oceani Pacifico, Atlantico e Artico, non sono presenti nel Mediterraneo se non eccezionalmente.
Gli antichi balenieri battezzarono gli esponenti di questa famiglia "Right Whales" (balene "giuste") perché dopo la morte galleggiavano rendendo facili le operazioni di recupero e di traghettamento della carcassa, a differenza delle balenottere o "balene false" che, dato l'enorme volume della bocca che dopo la morte si apriva, colavano a picco, appesantite dalla massa d'acqua che penetrava nelle fauci.
Dopo molti anni di ipotesi discordanti sul numero delle specie di Balenidi, recenti prove genetiche indicano che ne esistono quattro specie distinte. Queste specie sono state tradizionalmente suddivise in due generi.
La balena della Groenlandia viene attualmente considerata una specie individuale ed è stata classificata in un genere monotipico fin dagli studi di Gray nel 1821. Le tre specie rimanenti vengono classificate insieme in un genere separato. A supporto di questa suddivisione in due generi vi sono, però, poche differenze genetiche. Infatti, gli scienziati individuano maggiori differenze tra le specie di Balaenoptera che tra la balena della Groenlandia e le balene franche. Tuttavia sembra probabile che tra pochi anni, dopo ulteriori ricerche, tutte e quattro le specie verranno classificate in un solo genere[1].
I balenidi (Balaenidae, Gray 1821), sono una famiglia di Cetacei composta da due generi con quattro specie. Essi sono detti comunemente anche "balene franche" o "balene vere". Il primo nome deriva dal fatto che i balenieri le consideravano la preda "giusta" da cacciare, per la grande quantità di grasso che se ne ricavava e per la facilità con la quale questi cetacei si lasciavano catturare.
La lunghezza può giungere a 18 metri e il peso a 100 tonnellate.
I balenidi si distinguono dalle altre famiglie del sottordine dei Misticeti per la maggiore lunghezza dei fanoni, la forma arcuata dei mascellari (che ha valso loro il nome inglese di bowhead whales, cioè balene dalla testa ad arco), l'esofago molto sottile e non dilatabile e, soprattutto, la fusione completa delle 7 vertebre cervicali in un unico elemento osseo rigido.
I balenidi si cibano essenzialmente di krill e possono consumarne 2 o 3 tonnellate al giorno. Diffusi negli oceani Pacifico, Atlantico e Artico, non sono presenti nel Mediterraneo se non eccezionalmente.
Gli antichi balenieri battezzarono gli esponenti di questa famiglia "Right Whales" (balene "giuste") perché dopo la morte galleggiavano rendendo facili le operazioni di recupero e di traghettamento della carcassa, a differenza delle balenottere o "balene false" che, dato l'enorme volume della bocca che dopo la morte si apriva, colavano a picco, appesantite dalla massa d'acqua che penetrava nelle fauci.
Balaenidae sunt familia mammalium marinorum ordinis Artiodactylorum, cuius exstant genera duo: Balaena et Eubalaena, quae antea unum solum genus habita sunt.
Cauda Eubalaenae australis
Situs scientifici: • ITIS • NCBI • Biodiversity • Encyclopedia of Life • WoRMS: Marine Species • Fossilworks 
Vide "Balaenidas" apud Vicispecies. Balaenidae sunt familia mammalium marinorum ordinis Artiodactylorum, cuius exstant genera duo: Balaena et Eubalaena, quae antea unum solum genus habita sunt.
Glotnieji banginiai, arba lygieji banginiai (lot. Balaenidae) – banginių (Cetacea) šeima. Stambiosios rūšys buvo beveik išnaikintos dar XVII-XIX a. Dabar jų medžioklė uždrausta. Paplitę tiek šiaurinėse, tiek pietinėse jūrose bei minta planktonu.
Glotnieji banginiai užauga iki 15-17 metrų ir sveria 50-80 tonų. Jie atpažįstami pagal jų siaurą, išlenktą, viršutinį žandikaulį, kuris suteikia gyvūnui giliai išlenktą žandikaulio liniją. Krūtinė be raukšlių, lygi. Gomurio šonuose kabo po 200–400 ilgų raginių plokštelių. Nugaros peleko neturi.
Jie maitinasi mažais vėžiagyviais, pirmiausia irklakojais, nors kai kurios rūšys taip pat minta kriliais.[1]
Šeimoje yra 4 rūšys:
Glotnieji banginiai gyvena šaltose jūrose, nors savo klajonių metu jie pasiekia ir šiltąsias subtropikų vandenynų dalis. Beveik visi vandenys aplinkui Arkties regioną yra apgyvendinti glotiniųjų banginių, taip pat ir didelė šiaurės Atlanto ir šiaurės Ramiojo vandenyno dalis. Čia gyvena Pietinis tikrasis, Eubalaena japonica ir Grenlandinis banginis. Šios trys rūšys taip pat gyvena ir Ochotsko jūroje ir rytinėse Azijos, Japonijose pakrantėse. Šių banginių beveik nėra šiaurinėje Rusijos pakrantėje. Pietų pusrutulyje, visame Pietų vandenyne prie Antarktidos, gyvena Eubalaena australis. Jo gyvenamosios vietos taip pat yra prie pietinių Australijos, dalies Pietų Amerikos ir Afrikos krantų.
Pietinio tikrojo banginio paplitimas
Eubalaena japonica paplitimas
Granlandinio banginio paplitimas
Eubalaena australis paplitimas
Glotnieji banginiai, arba lygieji banginiai (lot. Balaenidae) – banginių (Cetacea) šeima. Stambiosios rūšys buvo beveik išnaikintos dar XVII-XIX a. Dabar jų medžioklė uždrausta. Paplitę tiek šiaurinėse, tiek pietinėse jūrose bei minta planktonu.
Polāro vaļu dzimta jeb ziemeļu vaļu dzimta (Balaenidae) ir viena no plātņvaļu (Mysticeti) dzimtām, kas apvieno 4 mūsdienās dzīvojošas vaļu sugas un kas tiek iedalītas 2 ģintīs. Nesenā pagātnē dzimtā bija tikai viena ģints, bet 2000. gados veiktajos ģenētiskajos pētījumos noskaidrojās, ka polārais valis (Balaena mysticetus) nepieder pie gludvaļu grupas, bet gan ir izdalāms atsevišķā ģintī.[1][2]
Polāro vaļu dzimtas sugas sastopamas Ziemeļu Ledus, Atlantijas, Klusajā, Indijas un Dienvidu okeānā, polārajos un mērenajos ūdeņos.
Polāro vaļu dzimtas sugas ir liela auguma vaļi, tie ir apmēram 15—17 m gari, lielākajiem īpatņiem sasniedzot 18 m. Tie sver vidēji 50—80 t, lielākie līdz 110 t.[3][4][5] To galvas ir milzīgas, apmēram ⅓ no kopējā ķermeņa garuma.[4][5] Šīs grupas vaļiem nav muguras spuras, krūšu spuras ir salīdzinoši īsas, platas un noapaļotas. To āda uz vēdera, rīkles daļu ieskaitot, ir gluda, bez ielocēm un krokām, kādas, piemēram, ir joslvaļiem. Nāsu izmērs samazināts, salīdzinot ar citiem vaļiem.[3]
Purna augšžokļa daļa šaura un arkveidā izliegta augstu uz augšu. Mutes keratīna filtrācijas plāksnītes (vaļa bārda) ir garas un šauras, katrā augšžokļa pusē ir vairāk kā 350 gabali, turklāt labās un kreisās puses plāksnītes mutes priekšpusē atdalītas (nesavienotas). Apakšžoklis veidots kā milzīgs kauss.[4] Šaurais augšžoklis valim ļauj izlauzties cauri ledum, kas ir līdz 23 cm biezs.[5]
Ķermenis ir melns ar baltu plankumu uz vēdera un nedaudz gaišāku joslu uz astes.[5] Dažādās vietās uz ādas, visbiežāk uz galvas, mutes tuvumā un ap acīm, šiem vaļiem ir balti vai dzelteni, it kā smilšaini laukumi, kas nav ādas krāsa, bet gan šajās vietās uz ādas dzīvo sīki vēžveidīgie — vaļu utis (Cyamidae). Šī ir vispamanāmākā ārējā pazīme, kas ļauj polāro vaļu dzimtas sugas atšķirt no joslvaļiem.[5]
Polāro vaļu dzimtas sugas barojas ar vēžveidīgajiem, galvenokārt ar airkājvēžiem, tos noķerot, lēni peldot ar atvērtu muti vēzīšu koncentrētās uzturēšanās vietās. Ūdens ieplūst milzīgajā mutē un cauri vaļa bārdai tek atpakaļ jūrā, barībai saķeroties keratīna plāksnītēs, no kurām valis to nolaiza ar mēli. Parasti šīs grupas vaļi barojas ūdens virsmas tuvumā.[3][4][5]
Polāro vaļu sugas dzīvo pa vienam vai veido nelielas grupas, kurās ir 3—4 īpatņi.[4][5] Visi šīs dzimtas vaļi ir migrējoši, un ziemas periodā pārvietojas uz siltākiem ūdeņiem, šajā periodā notiek pārošanās un mazuļu dzimšana. Grūsnība ilgst 10—11 mēnešus, piedzimst viens mazulis. Mātītes sapārojas ik pēc trīs gadiem.[3] Polāro vaļu dzimtas sugas dzīvo līdz apmēram 50—70 gadiem, bet vecākais zināmais šīs grupas valis nomira 211 gadu vecumā.[5]
19. gadsimta beigās šīs grupas vaļi tika intensīvi medīti, lai iegūtu trānu. Tieši šīs grupas vaļi satur visvairāk trāna, kas sastāda 40% no to kopējās masas.[6] Tā kā trāna ir ļoti daudz, nomirstot vaļi uzpeld ūdens virspusē, un medniekiem ir viegli savākt medījumu. Šī iemesla dēļ mūsdienās šīs ir vienas no visapdraudētākajām vaļu sugām pasaulē.[5] Viskritiskāk apdraudēts ir ziemeļu gludvalis (Eubalaena glacialis), kura populācijā ir apmēram 300—500 īpatņi, nākamais ir Japānas gludvalis (Eubalaena japonica), kura populācijā ir apmēram 500—950 īpatņi.[4][5][6] Dienvidu gludvaļa (Eubalaena australis) populācijā ir apmēram 7500 īpatņi, bet vislielākā populācija ir polārajam valim (Balaena mysticetus), kuras lielums pēc aizsardzības pasākumu ieviešanas stabili atjaunojies, sasniedzot 20 000—40 000 īpatņu lielu populāciju.[4]
Polāro vaļu dzimta jeb ziemeļu vaļu dzimta (Balaenidae) ir viena no plātņvaļu (Mysticeti) dzimtām, kas apvieno 4 mūsdienās dzīvojošas vaļu sugas un kas tiek iedalītas 2 ģintīs. Nesenā pagātnē dzimtā bija tikai viena ģints, bet 2000. gados veiktajos ģenētiskajos pētījumos noskaidrojās, ka polārais valis (Balaena mysticetus) nepieder pie gludvaļu grupas, bet gan ir izdalāms atsevišķā ģintī.
Polāro vaļu dzimtas sugas sastopamas Ziemeļu Ledus, Atlantijas, Klusajā, Indijas un Dienvidu okeānā, polārajos un mērenajos ūdeņos.
De echte walvissen (Balaenidae) vormen een kleine familie baleinwalvissen. Er bestaan vier soorten in twee geslachten, Eubalaena (Noordkapers, drie soorten) en Balaena (met één soort, de Groenlandse walvis). De dwergwalvis (Caperea marginata) wordt soms tot deze familie gerekend, maar hij wordt vaker in zijn eigen familie geplaatst, de Neobalaenidae.
De naam echte walvis danken deze soorten aan Engelse walvisvaarders, die deze soorten de right whales noemden, de "juiste" walvis om op te jagen. De echte walvissen zijn namelijk langzame zwemmers die blijven drijven als ze worden gedood. Ook bevat een echte walvis meer olie en baleinen dan andere walvissoorten.
De jacht op echte walvissen stopte in de Atlantische Oceaan aan het begin van de twintigste eeuw, en werd in 1935 internationaal verboden.
Door de jacht zijn de walvissen uit de Noordelijke oceanen zeldzaam geworden en zijn de populaties nog lang niet hersteld, ook al is de jacht op deze soorten al tientallen jaren gestopt. Zowel de langzame voortplanting als menselijke activiteiten als verstrikking door visnetten en aanvaring met schepen zijn belangrijke oorzaken voor het uitblijven van herstel, en de Noord-Atlantische populaties zijn ernstig bedreigd. De zuidkaper uit de zuidelijke oceanen doet het in vergelijking met zijn noordelijke neven vrij goed.
De echte walvissen onderscheiden zich van de vinvissen door de gebogen lopende bovenkaak, waardoor de kaaklijn niet recht loopt, maar in een grote boog. Ook zijn de baleinplaten lang en slank, en hebben de echte walvissen geen keelgroeven. De kop is groot en beslaat een groot gedeelte van het lichaam.
Echte walvissen leven waarschijnlijk solitair, en groepen echte walvissen zijn waarschijnlijk het gevolg van een grote concentratie aan voedsel die meerdere dieren naar dezelfde plek lokt, en niet het gevolg van sociale banden tussen dieren. De dieren communiceren met elkaar met geluiden op lage frequentie.
De walvissen migreren van de voedselgronden in de zomer naar de werpplekken in de winter. De walvissen werpen hun jongen vlak bij de kust.
De dieren planten zich langzaam voort: tussen twee worpen zit minstens drie jaar. Als de vrouwtjes paarwillig zijn, roepen ze de mannetjes met lage geluiden. De mannetjes vechten met elkaar om te mogen paren. Ze proberen dan het andere mannetje weg te duwen. Vrouwtjes paren waarschijnlijk met meerdere mannetjes. Als ze gaan paren doen ze dat op hun zij, buik tegen buik. Na tien tot twaalf maanden worden de jongen gespeend en zijn ze onafhankelijk.
Echte walvissen jagen voornamelijk op roeipootkreeftjes (Copepoda), waarvan ze 1000 tot 2500 kilogram per dag nodig hebben. Ze jagen door met hun mond open door scholen zoöplankton te zwemmen. Ze jagen voornamelijk op grotere diepte, een enkele keer aan het wateroppervlak. Ze duiken dan acht tot twaalf minuten onder.
De echte walvissen (Balaenidae) vormen een kleine familie baleinwalvissen. Er bestaan vier soorten in twee geslachten, Eubalaena (Noordkapers, drie soorten) en Balaena (met één soort, de Groenlandse walvis). De dwergwalvis (Caperea marginata) wordt soms tot deze familie gerekend, maar hij wordt vaker in zijn eigen familie geplaatst, de Neobalaenidae.
De naam echte walvis danken deze soorten aan Engelse walvisvaarders, die deze soorten de right whales noemden, de "juiste" walvis om op te jagen. De echte walvissen zijn namelijk langzame zwemmers die blijven drijven als ze worden gedood. Ook bevat een echte walvis meer olie en baleinen dan andere walvissoorten.
Rettkvalfamilien er ein familie bardekvalar. Dei saknar bukfòrer og har eit relativt stort hovud, opptil ein tredjedel av totallengda. Sprutehòla står langt frå kvarandre og dannar ein V-forma blåst.
Familien har dei to slektene Balaena og Eubalaena med dei fire artane grønlandskval (Balaena mysticetus), nordkaper (Eubalaena glacialis), sørleg rettkval (Eubalaena australis) og stillehavskaper (Eubalaena japonica).[1]
Grønlandskvalen, nordkaperen og den sørlege rettkvalen er store og plumpe kvalar. Dei vart mykje veida på grunna spekket, olja og bardane. Rettkvalane har eit tjukt spekklag og er lettare enn sjøvatn. Drepne dyr flyt difor, og dette gjorde det mogeleg å driva veiding med handharpunar. Rettkvalane er i tillegg langsame kvalar som går høvesvist nært land. Til saman gjorde dette rettkvalane til verdifulle byttedyr, og namnet rettkvalar kjem av at desse kvalane vart rekna for å vera «dei rette» å veida på.
Rettkvalfamilien er ein familie bardekvalar. Dei saknar bukfòrer og har eit relativt stort hovud, opptil ein tredjedel av totallengda. Sprutehòla står langt frå kvarandre og dannar ein V-forma blåst.
Familien har dei to slektene Balaena og Eubalaena med dei fire artane grønlandskval (Balaena mysticetus), nordkaper (Eubalaena glacialis), sørleg rettkval (Eubalaena australis) og stillehavskaper (Eubalaena japonica).
Grønlandskvalen, nordkaperen og den sørlege rettkvalen er store og plumpe kvalar. Dei vart mykje veida på grunna spekket, olja og bardane. Rettkvalane har eit tjukt spekklag og er lettare enn sjøvatn. Drepne dyr flyt difor, og dette gjorde det mogeleg å driva veiding med handharpunar. Rettkvalane er i tillegg langsame kvalar som går høvesvist nært land. Til saman gjorde dette rettkvalane til verdifulle byttedyr, og namnet rettkvalar kjem av at desse kvalane vart rekna for å vera «dei rette» å veida på.
Retthvalfamilien (Balaenidae) eller retthvaler er en familie med bardehvaler som består av fire arter i en slekt. Inntil til ganske nylig var imidlertid disse sjøpattedyrene delt inn i to slekter.
Retthvaler er store bardehvaler som normalt blir omkring 13-20 meter lange og kan veie mer en 100 metriske tonn. Kroppen er relativt kort og kompakt, nærmest rumpetroll-lignende, i forhold til andre bardehvaler. Det enorme hodet kan utgjøre nærmere en tredjedel av kroppslengden og mangler strupefurer på undersiden, slik finnhvalene har. De enorme kjevene er sterkt buet og bardene lange og spisse. Halsvirvlene er sammenvokste. Retthvalene mangler dessuten ryggfinne og sveivene er korte og runde i formen. De har alle et spekklag som er så tykt at de flyter når de dør, noe som gjorde disse hvalene attraktive for hvalfangere. Denne egenskapen ga også opphav til fellesbetegnelsen retthval, siden de på grunn av flyteegenskapene ble regnet som «de rette hvalene å fange».
Retthvalene finner man først og fremst i tempererte- og arktiske farvann på nordlige- og sørlige halvkule, både i Atlanterhavet, Stillehavet, Indiahavet og Sørishavet. Disse hvalene er kjent for å gå nærmere isen enn finnhvalene, herunder også inn under lettere is og drivis. Den enorme størrelsen gjør at noen av disse hvalene kan bryte igjennom is på opp mot 23 cm.
Retthvaler lever enten alene eller i små grupper på 3-4 individer. De tilbringer vintersesongen i varmere farvann, men migrerer til polområdene i sommerhalvåret, der de også parer seg og føder. Disse hvalene er ikke særlig hurtige. Mesteparten av føden inntas i sommerhalvåret. De spiser for det meste zooplankton, som loppekreps, som de fanger mens de svømmer nær overflaten med munnen åpen. Mens de beiter er farten gjerne omkring 2-8 km/t. Planktonet filtreres over bardene under fart og sveipes ned i svelget med tungen.
Det ser ut til å være generell enighet om at nordkaper og sørkaper tilhører hver sin art, men det hersker en viss uenighet om hvorvidt bestanden av kapere i det nordlige Stillehavet, såkalt stillehavskaper (Balaena japonica), er en egen art eller en underart av nordkaper. En nyere studie (2009) viser imidlertid at den må regnes som en fullverdig art.[1]
Tidligere ble grønlandshval gjerne regnet som eneste art i slekten Balaena, mens kaperne ble regnet til slekten Eubalaena. Ny forskning indikerte i en tid at dette kunne være feil, og at alle retthvalene måtte regnes til førstnevnte slekt. Studien fra 2009 ovenfor, som omfattet molekylære tester med 87 av 89 arter, støtter imidlertid teorien om separate slekter[1], på linje med CDT/Willerslev nedenfor.
CDT/Willerslev klassifikasjon[2][1]:
Alternativ klassifikasjon[3]:
.jpg){kind=small}
Denne zoologirelaterte artikkelen er foreløpig kort eller mangelfull, og du kan hjelpe Wikipedia ved å utvide den. Retthvalfamilien (Balaenidae) eller retthvaler er en familie med bardehvaler som består av fire arter i en slekt. Inntil til ganske nylig var imidlertid disse sjøpattedyrene delt inn i to slekter.
Multimedia w Wikimedia Commons Walowate[2], wieloryby gładkoskóre[3][4], wale gładkoskóre, wieloryby właściwe (Balaenidae) – rodzina morskich ssaków łożyskowych z rzędu waleni, zamieszkujące wszystkie oceany. Charakteryzują się brakiem płetwy grzbietowej, bardzo długimi fiszbinami, zrośniętymi kręgami szyjnymi, wygiętą dolną szczęką i bardzo dużą dolną wargą. Żerują głównie na widłonogach i krylu. Ich populacja zmniejszyła się bardzo na skutek intensywnych połowów. Fontanna wypuszczana z nozdrzy ma kształt litery V. Cielęta wali gładkoskórych rodzą się w okresie zimowym, mają długość od 4 – 6 metrów i są karmione do osiągnięcia 8 metrów.
Wale gładkoskóre pływają powoli, martwe nie toną, a ich ciało zawiera duże ilości oleju. Dostarczają też długiego fiszbinu, swego czasu (przed wynalezieniem plastyku) niezwykle pożądanego. Z tego powodu były przez anglojęzycznych wielorybników określane mianem right whales, co oznacza "wale odpowiednie" – czyli odpowiednie do polowania. Na wieloryby te polowano przez ponad 300 lat, dziesiątkując ich populację. Tylko między 1835 a 1845 rokiem zabito 19 tysięcy wielorybów gładkoskórych, w większości biskajskich. Już w połowie XIX wieku populacja wieloryba biskajskiego północnego była tak przerzedzona, że wielorybnicy musieli szukać nowych łowisk. Tak zaczęła się wielorybnicza ekspansja na Oceanie Spokojnym.
Do walowatych należą następujące rodzaje[2][5]:
Dawniej do wali gładkoskórych zaliczano też walenika małego (Caperea marginata). Różni się on jednak od pozostałych Balaenidae tak znacznie, że obecnie umieszcza się go w rodzinie walenikowatych (Neobalaenidae).
Walowate, wieloryby gładkoskóre, wale gładkoskóre, wieloryby właściwe (Balaenidae) – rodzina morskich ssaków łożyskowych z rzędu waleni, zamieszkujące wszystkie oceany. Charakteryzują się brakiem płetwy grzbietowej, bardzo długimi fiszbinami, zrośniętymi kręgami szyjnymi, wygiętą dolną szczęką i bardzo dużą dolną wargą. Żerują głównie na widłonogach i krylu. Ich populacja zmniejszyła się bardzo na skutek intensywnych połowów. Fontanna wypuszczana z nozdrzy ma kształt litery V. Cielęta wali gładkoskórych rodzą się w okresie zimowym, mają długość od 4 – 6 metrów i są karmione do osiągnięcia 8 metrów.
Wale gładkoskóre pływają powoli, martwe nie toną, a ich ciało zawiera duże ilości oleju. Dostarczają też długiego fiszbinu, swego czasu (przed wynalezieniem plastyku) niezwykle pożądanego. Z tego powodu były przez anglojęzycznych wielorybników określane mianem right whales, co oznacza "wale odpowiednie" – czyli odpowiednie do polowania. Na wieloryby te polowano przez ponad 300 lat, dziesiątkując ich populację. Tylko między 1835 a 1845 rokiem zabito 19 tysięcy wielorybów gładkoskórych, w większości biskajskich. Już w połowie XIX wieku populacja wieloryba biskajskiego północnego była tak przerzedzona, że wielorybnicy musieli szukać nowych łowisk. Tak zaczęła się wielorybnicza ekspansja na Oceanie Spokojnym.
Balenídeos[1] (Balaenidae) é uma família de cetáceos que contem dois gêneros, Balaena e Eubalaena. Distinguem-se dos outros grupos de baleias por suas cabeças grandes com a boca em forma de arco e o corpo predominantemente negro e sem sulcos ventrais.
As espécies E. glacialis e E. japonica estão na Lista Vermelha da UICN, na categoria Em perigo EN. A baleia-franca-austral (Eubalena australis) é considerada pela IUCN como "dependente de conservação", mas os pesquisadores que trabalham com a espécie consideram absurdo não incluí-la entre as mais ameaçadas, já que em todo o planeta restam menos de 8.000 indivíduos. No Brasil, a E. australis consta da Lista Oficial Brasileira de Espécies Ameaçadas de Extinção.
Em Santa Catarina, Brasil, o Projeto Baleia Franca[2] logrou em 1995 que o Governo do Estado declarasse a espécie como Monumento Natural Estadual. O Projeto também propôs e lutou para ver aprovada a Área de Proteção Ambiental da Baleia Franca, criada pelo governo federal em setembro de 2000 e que protege a mais importante área de concentração reprodutiva da espécie no Brasil, cerca de 130 km ao longo da costa entre Florianópolis e o Cabo de Santa Marta, no município de Laguna.
A baleia-franca-austral é extremamente importante para o turismo de observação de baleias, que aporta recursos econômicos relevantes para comunidades como Puerto Pirámides (Argentina) e Imbituba (SC, Brasil).
Balenídeos (Balaenidae) é uma família de cetáceos que contem dois gêneros, Balaena e Eubalaena. Distinguem-se dos outros grupos de baleias por suas cabeças grandes com a boca em forma de arco e o corpo predominantemente negro e sem sulcos ventrais.
Veľrybovité (lat. Balaenidae) je čeľaď z taxónu kosticovce.
V niektorých systémoch v širšom zmysle čeľaď zahŕňa aj čeľaď Neobalenidae.
Commons ponúka multimediálne súbory na tému Veľrybovité
Wikidruhy ponúkajú informácie na tému Veľrybovité
Veľrybovité (lat. Balaenidae) je čeľaď z taxónu kosticovce.
V niektorých systémoch v širšom zmysle čeľaď zahŕňa aj čeľaď Neobalenidae.
Rätvalar (Balaenidae) är en familj i underordningen bardvalar med fyra arter som idag delas upp i de två släktena Balaena och Eubalaena. Typiskt för alla fyra arter är ett stort huvud. Deras längd varierar från 15 till 20 meter. Rätvalar livnär sig av plankton och förekommer i kalla och tempererade havsområden. Valarna i familjen blev tidigare i stor skala offer för valfångst.
Ibland räknas också dvärgrätvalen till denna familj.
Rätvalar är ganska klumpiga. De saknar ryggfena medan deras bröstfenor är korta och kraftigt utbildade. De skiljer sig från de nära besläktade fenvalarna vad gäller huvudets uppbyggnad. Den övre käken (rostrum) är mycket starkt böjd och käkbenet är smalare än hos fenvalar. Huvudet är mycket stort i jämförelse med den övriga kroppen. Hos grönlandsvalen upptar huvudet 40 % av hela längden. Kännetecknande är även de långa tunna svarta barder som hos nordkaparen och sydkaparen är ungefär 2,5 meter långa och hos grönlandsvalen fyra meter långa. De saknar fåror på strupen och kan därför inte öppna munnen lika stort som fenvalar. Rätvalarnas halskotor är sammanvuxna. Dessutom har de ett mycket starkt späckskikt. Skiktet behövs som isolering i kalla havsområden.
Nordkapare och sydkapare skiljer sig från andra valar och även från grönlandsvalen genom stora ansamlingar av rankfotingar på huvudet. Dessa finns särskilt mycket på över- och underkäken samt i området kring ögonen. Anmärkningsvärt är att hanar har fler rankfotingar på övre käkens spets än honor. Forskare använder de olikformade ansamlingarna av rankfotingar för att identifiera de olika individerna. Numera är nästan hela beståndet katalogiserat. Statistiken används för forskning angående ålder, levnadssätt och vandringar.
Rätvalar är jämförelsevis stora däggdjur men är i motsats till andra bardvalar endast medelstora. Nordkapare och sydkapare har ungefär samma storlek och vikt. De blir normalt cirka 15 meter långa och når maximalt 18 meters längd. Vikten ligger mellan 50 och 56 ton. Med en genomsnittlig längd på 17 meter och enskilda individer som blir 20 meter långa är grönlandsvalen ännu större. Grönlandsvalens vikt är vanligtvis 65 ton och hos särskilt stora exemplar 80 ton.
Rätvalar föredrar kalla havsområden men på sina vandringar når de även varma subtropiska havsregioner. Rätvalar finns i nästan alla havsområden kring Arktis och de förekommer även i större delar av norra Atlanten och norra Stilla havet. Här lever grönlandsvalen och nordkaparen som ibland skiljs i en art i Atlanten och en i Stilla havet. Rätvalar finns dessutom i Ochotska havet och vid Japans kustlinje. Däremot saknas de nästan längs Rysslands norra kustlinje. På södra jordklotet lever sydkaparen fram till Antarktis kustlinje. De når även kustlinjen av Sydamerika, södra Afrika och södra Australien. Sydkaparens utbredningsområde är störst men beståndet glest.
Utbredning av atlantisk nordkapare (Eubalaena glacialis eller Eubalaena glacialis glacialis)
Utbredning av stillahavsnordkapare (Eubalaena japonica eller Eubalaena glacialis japonica)
Utbredning av grönlandsval
Utbredning av sydkapare
Rätvalarnas sociala beteende är i stort sett outforskat. Troligtvis lever de ensamma eller i mindre grupper på 3 till 4 individer.[1] Det har iakttagits att rätvalar ofta hoppar ur vattnet och samtidigt slår med stjärtfenan mot vattenytan. Syftet med detta är troligtvis att med hjälp av höga ljud meddela andra rätvalar om sin position.
Rätvalar livnär sig i stor utsträckning på hoppkräftor men födans sammansättning varierar antagligen med arten. Nordkapare äter förutom hoppkräftor krill och myllrande larver av mindre havsdjur. Sydkaparen äter även krill i alla utvecklingscykler. En vuxen rätval behöver 1000 till 2500 kilogram föda per dag.
När rätvalar äter simmar de med öppen mun genom svärmar av djurplankton. De befinner sig då under vattnet i cirka 8 till 12 minuter. Mer sällsynt hittar rätvalar sitt byte vid vattenytan. Nordkapare har vid jakten ibland kroppskontakt men syftet med detta är okänt.
Hos rätvalar finns minst två sorters läten men arternas repertoar är troligtvis större. Det finns läten för att hålla kontakt över längre avstånd och läten som används av honor för att locka hanar till parning. Medan fenvalar framför sammanhängande ljudföljder som kan uppfattas som sånger, utstöter rätvalar korta enskilda och låga läten som ligger i frekvenszonen 50 till 500 Hertz. Ett annat läte som inte ännu är tillräckligt utforskat och som används under jakten har en frekvens mellan 2000 och 4000 Hertz. Grönlandsvalens läten är enklare uppbyggda än läten hos nord- och sydkapare.
Rätvalarnas reproduktionscykel ligger mellan två och tre år. Därför är mindre än en tredjedel av alla honor i ett område parningsberedda. Dessa honor lockar hanar med akustiska signaler. Parningen sker oftast mellan senhöst och vår. Parningen fördröjs av honan genom att hon simmar på rygg. Finns flera hanar i närheten försöker dessa tränga bort konkurrenterna. Eventuellt spelar även de tidigare nämnda ansamlingarna av rankfotingar på hanarnas huvud en roll vid honans val, men om den saken finns hittills inga vetenskapliga bevis.[2] Trots allt parar sig honan med flera hanar. Anmärkningsvärt är att hanar av rätvalar, särskilt sydkapare, har de största testiklarna i djurvärlden. Dessa kan väga 800 kg.
Efter dräktigheten som varar i 10 till 13 månader, maximalt 17 månader, föder honan ett enda ungdjur som är 4 till 5 meter långt. I sällsynta fall lämnar ungdjuret honan en bit, men inte mer än en kroppslängd. Efter ungefär ett år när ungen är 8 till 9 meter lång slutar honan att ge di. Rätvalar blir vanligtvis könsmogna vid 9 års ålder men vissa honor parar sig redan efter 6 år. Rätvalar kan bli mycket gamla, mer än 70 år. En viss hona har iakttagits regelbundet sedan 1935. Med hjälp av ett ben i örat som varje år bildar ett nytt skikt har åldern hos en död grönlandsval beräknats. Denna individ blev 211 år gammal och var alltså äldre än andra kända gamla djur som sköldpaddorna Harriet (176 år) och Tu'i Malila (188 eller 192 år). Om åldern hos sköldpaddan Adwaita som antas vara 256 år gammal inte blir vetenskapligt bevisad är denna val det äldsta kända ryggradsdjuret på jorden.
Den naturliga dödligheten hos unga rätvalar ligger på 17 % under det första levnadsåret och 3 % under de följande tre levnadsåren.
Rätvalarnas beteende vid vandringar är nästan okänt. Enligt uppgifter från inuiter vandrar de i grupper som är skilda efter ålder och kön.
De flesta rätvalar i norra Atlanten föder sina ungar vid Georgias och Floridas kuster. Två tredjedelar av nordkaparens bestånd vistas under våren, sommaren och hösten vid sundet i Maine. Grönlandsvalar riktar sig vid vandringen efter vattenströmning och vattenrännor. De övervintrar i Berings hav och föder där sina ungar. Under sommaren finns de oftast vid Amundsensundet, Mackenzieflodens delta och Yukon kuster.
Sydkapare föder sina ungar vid Argentinas, Sydafrikas, Australiens och Nya Zeelands kuster. Under sommaren vistas de längre söderut.
På grund av flera morfologiska skillnader mellan fenvalar och rätvalar klassas de senare i en egen familj. Intressant är indelningen av dvärgrätvalen (Caperea marginata). Denna art klassas trots några morfologiska paralleller till rätvalar i en egen familj Neobalaenidae.[3]
I de nyaste taxonomiska indelningarna omfattar familjen fyra nu levande arter placerade i två släkten:[3]
Släkte Balaena
Släkte Eubalaena
Tidigare räknades stillahavsnordkapare som underarter till nordkapare. Aktuella undersökningar av djurens DNA stödjer hypotesen att de utgör skilda arter.
Fem fossil av släktingar till grönlandsvalen har funnits i Europa och Nordamerika. Dessa härstammar från tiden mellan miocen (för cirka 10 miljoner år sedan) och pleistocen (för cirka 1,5 miljoner år sedan) och klassas alla till grönlandsvalens släkte Balaena. Dessa fem fynd fick alla status som egen art B. affinis, B. etrusca, B. montalionis, B. primigenius och B. prisca. Bara för den sistnämnda arten är det inte helt klarlagt om den skiljer sig från den moderna grönlandsvalen eller ej. Sedan är det ett stort avstånd till nästa fossila fynd av valar, Morenocetus som hittades i Sydamerika och som levde för 23 miljoner år sen.
Bestånd av rätvalar idag är bara rester av populationen som fanns före den stora jakten. För mer än tusen år sedan började baskerna jaga rätvalar. Baskernas vapen bildade grunden för jaktredskapen som användes under 1900-talet. Under detta århundrade skedde valfångsten industriellt och bestånden blev nästan utplånade. På södra halvklotet jagades djuren vid deras födelseplatser. Först fångades ungdjuret för att man lättare skulle få tag i honan. Sedan drogs det vuxna djuret till land eller grunda vattenregioner innan det slaktades. Barderna togs alltid ur munnen eftersom de var värdefulla. Om jägarna även var intresserade av oljan lösgjordes djurets späck från kroppen som sedan styckades och kokades i stora pannor.
Det engelska ordet för rätvalar som även idag är "right whale" beror på att rätvalar ansågs som de rätta jaktbytena, då de var långsamma och stora med många barder och mycket olja, och inte sjönk till havets botten.
Redan 1935 inrättades internationella skyddsåtgärder för nordkapare och sydkapare. Trots det jagades fram till 1960 varje år i södra Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet tusentals rätvalar av sovjetiska valfångstskepp.
Större kännedom om grönlandsvalar och jakten på dem kommer från William Scoresbys berättelser. Dessutom finns flera skrifter om bardernas ekonomiska betydelse. Tidvis fick jägarna 2250 brittiska pund för ett ton barder. Beståndet minskade betydligt trots att varje skepp inte jagade mer än 7 till 10 valar per år. Snart fanns inga valar kvar vid kustlinjerna och jägarna var tvungna att flytta jakten till det öppna havet. Så tidigt som 1850 var beståndet så litet att jakten blev olönsam. I de europeiska delarna av ishavet var rätvalarna helt utrotade.
Efter förbudet att jaga rätvalar inrättades av Sydafrika, Argentina, Nya Zeeland och Australien särskilda havsparker för arten sydkapare. Sedan tillkom föreskrifter angående rätvalarnas skydd och umgänge med dessa. Beståndet ser ut att återhämta sig och ökar varje år med 6 till 7 procent (uppgift från 2001).
På grund av att rätvalar huvudsakligen vistas nära kusterna är de hotade av den ökande fartygstrafiken. Ett annat hot utgörs av fiskenät. Ungefär 38 % av alla dödsfall sker efter kollision med ett skepp och cirka 8 % drunknar i fiskenät. Tidigare studier visade att 60 % av alla exemplar av de bägge arterna av nordkapare har ärr som orsakades av olika fiskeredskap, särskilt av ryssjor för fångst av kräftdjur. I USA utvecklas sedan en tid andra fiskemetoder för att minska antalet offer bland rätvalarna.
Några forskare förutser att alla rätvalar på norra jordklotet kommer att dö om 200 år på grund av den ökade fartygstrafiken. Tills vidare är kännedomen om arternas bestånd för liten för att ge ett slutgiltigt svar.
Grönlandsvalens bestånd uppskattas till 10 000 individer, en ökning med 30 % sedan 1993 då det fanns omkring 8 200 djur. Populationen anses stabil på grund av djurets avlägsna utbredningsområde i arktiska havsregioner. Nordkaparen förekommer i mindre avlägsna områden och beståndet ökade därför obetydligt sedan jakten tog slut. Populationen omfattar bara 300 till 350 exemplar. Om beståndet av stillahavsnordkaparen som antagligen är mycket litet finns inga uppgifter. Sydkaparens bestånd är stabilt och ligger på 7 000 individer.[4]
Grönlandsvalen jagas sedan gamla tider av inuiter men deras jakt var inget hot mot beståndet. I början användes harpuner som var gjorda av elfenben eller med stenspets. Vid denna tid fanns mellan 10 000 och 20 000 individer och valens bestånd var stabilt. Under 1800-talet och 1900-talet minskades beståndet av europeiska och amerikanska jägare till omkring tusen exemplar i Berings hav och några hundra djur i angränsade regioner. Denna valfångst inställdes 1915 i stort sett men inuiterna jagade fortfarande. Sedan återhämtade sig beståndet inte som förväntat. En förklaring var att den genetiska mångfalden var förstörd vilket skulle ha medfört att valarna saknat förmåga att föröka sig, men å andra sidan förändrades även inuiternas jaktmetoder. Sedan 1880 använder inuiter harpuner med sprängladdning och därför föreslog det vetenskapliga rådet av den internationella valfångstkommissionen (IWC) ett jaktförbud. Efter massiva protester från inuiter som hävdade att de är kulturellt och ekonomiskt avhängiga av valfångst fick de begränsad rätt att jaga grönlandsvalar. Befogenheten ska kontrolleras av Alaska Eskimo Whaling Commision. Efter beräkningar som visade att grönlandsvalens bestånd ökar med 3 % fastslogs att inuiterna kan varje år jaga 56 valar utan att det utgör ett problem.
Wikimedia Commons har media som rör Rätvalar.
Rätvalar (Balaenidae) är en familj i underordningen bardvalar med fyra arter som idag delas upp i de två släktena Balaena och Eubalaena. Typiskt för alla fyra arter är ett stort huvud. Deras längd varierar från 15 till 20 meter. Rätvalar livnär sig av plankton och förekommer i kalla och tempererade havsområden. Valarna i familjen blev tidigare i stor skala offer för valfångst.
Ibland räknas också dvärgrätvalen till denna familj.
Gerçek balinagiller (Balaenidae), dişsiz balinaların iki cins içeren bir familyasıdır.
Gerçek balinagiller büyük balinalardır. Erişkinlerinin boyu 15 – 17 m, ağırlığı 50 - 80 ton arasındadır. Ayırtedici özellikleri, bu balinalara geniş kavisli bir çene hattı veren dar ve eğimli üst çeneleridir. Bu çene hattı oldukça uzun balina çubuğuna izin verir. Deniz yüzeyinde ya da yakınında yüzen balinalar, balina çubuklarını kullanarak sudan besinlerini ayırır ve dilleri ile balina çubuklarından besinlerini yalayarak çıkarırlar. Bu beslenme yöntemi oluklu balinagillerden ve gri balinadan farklıdır. Özellikle kopepod gibi kabuklular ile beslenirler ama bazı türleri önemli ölçüde kril de yer.[1]
Oluklu balinagillere göre daha sağlam yapılıdırlar ve boğazları boyunca yarık yoktur. Gövdelerine göre kafaları oldukça büyüktür ve Grönland balinasının kafası vücudunun %40'ını oluşturur. Kısa ve geniş yan yüzgeçleri vardır ve sırt yüzgeçleri bulunmaz.
Tüm türleri göçmendir ve kış mevsiminde daha sıcak sulara göçerler. Bu sırada çiftleşir ve doğururlar. Gebelik yaklaşık 10-11 ay sürer ve genel olarak her üç yılda bir tek yavru doğururlar.[1]
Balina ile ilgili bu madde bir taslaktır. Madde içeriğini geliştirerek Vikipedi'ye katkıda bulunabilirsiniz. Gerçek balinagiller (Balaenidae), dişsiz balinaların iki cins içeren bir familyasıdır.
Представники родини Китові, на відміну від смугачових (Balaenopteridae) — тварини з гладеньким черевом, великою головою, без спинного плавця.
Китові — холодолюбні тварини, поширені в помірних широтах і полярних регіонах.
Ареали всіх видів практично не перекриваються, тобто всі китові є алопатричними.
Типовий рід родини — кит (Balaena). Китові — одна з чотирьох родин сучасних китовидих: Balaenidae, Balaenopteridae, Eschrichtiidae, Neobalaenidae.
Раніше до родини відносили три роди:
В останніх оглядах з систематики останній рід розглядають розглядають як представника окремої родини Neobalaenidae і позначають як Caperea (вид Caperea marginata)[3].
До цієї родини відносять також кільки вимерлих родів:
За останнім зведенням "Види ссавців світу" (2005) у складі родини розрізняють два роди, які поділяють на 4 види (один вид роду Balaena та три види роду Eubalaena):
Balaenidae (
/bəˈliːnɪdiː/) là một họ động vật có vú biển trong Bộ Cá voi gồm 2 chi còn sinh tồn. Về lịch sử phân loại, nó từng được xem là chỉ chứa duy nhất 1 loài cá voi đầu bò. Trong suốt thế kỷ 20, điều này đã gây nhiều tranh cãi trong giới khoa học.[2] Cuối cùng, vào đầu thập nhiên 2000, các nhà khoa học đưa ra kết luận: cá voi đầu cong, loài thường được biết là cá voi đầu bò Greenland, thực tế không phải là cá voi đầu bò.[3] Do đó, họ Balaenidae bao gồm cả chi cá voi đầu bò (Eubalaena), và chúng có quan hệ rất gần với cá voi đầu cong (chi Balaena).[4][5]
Balaenidae là các loài cá voi lớn, con trưởng thành dài trung bình 15 đến 17 m và nặng 50-80 tấn. Đặc điểm chính để nhận biết chúng là hàm trên có dạng vòm, hẹp. Hìnnh dáng này cho phép hình thành các tấm hàm dài. Loài này sử dụng tính năng này bằng cách nổi lên gần bề mặt nước, và thu thức ăn từ nước, sau đó dùng lưỡi để lấy thức ăn từ tấm sừng hàm - một cách lấy thức ăn ngược lại với cá voi xám và Balaenopteridae. Thức ăn của chúng là các loài giáp xác nhỏ, chủ yếu là động vật giáp xác Copepoda, mặc dù một số loài cũng ăn một lượng đáng kể krill.[6]
.jpg)
|date= (trợ giúp) |date= (trợ giúp)
Balaenidae ( /bəˈliːnɪdiː/) là một họ động vật có vú biển trong Bộ Cá voi gồm 2 chi còn sinh tồn. Về lịch sử phân loại, nó từng được xem là chỉ chứa duy nhất 1 loài cá voi đầu bò. Trong suốt thế kỷ 20, điều này đã gây nhiều tranh cãi trong giới khoa học. Cuối cùng, vào đầu thập nhiên 2000, các nhà khoa học đưa ra kết luận: cá voi đầu cong, loài thường được biết là cá voi đầu bò Greenland, thực tế không phải là cá voi đầu bò. Do đó, họ Balaenidae bao gồm cả chi cá voi đầu bò (Eubalaena), và chúng có quan hệ rất gần với cá voi đầu cong (chi Balaena).
Гладкие киты были сильно истреблены ещё до механизации китобойного промысла, поскольку их легко поймать: они обитают недалеко от берега, у поверхности воды, медлительны, а убитые киты держатся на поверхности воды за счёт большого количества (до 40 % веса тела) подкожного жира, облегчая буксировку. В настоящее время гладкие киты немногочисленны и не имеют хозяйственного значения. Численность северных гладких китов оценивается всего в 300 особей, японских — в 200, южных — в 7500 особей. Два первых вида занесены в списки Международной Красной книги как вымирающие виды, популяция южных гладких китов постепенно восстанавливается, увеличиваясь примерно на 7 % в год. Охота на гладких китов с 1937 года запрещена международной конвенцией. Добыча небольшого количества китов разрешена лишь аборигенному населению. Одну из основных угроз для гладких китов представляют столкновения с судами во время миграций, во время которых киты пересекают судоходные маршруты Северного полушария.
К семейству в настоящее время относятся 2 рода и 4 вида:
Род южных китов изначально считался монотипическим, разделённым на 3 подвида. Недавнее изучение генома самих китов и обитающих на них китовых вшей позволило установить, что разные популяции южных китов не скрещивались не менее 3–5 миллионов лет. Ископаемые останки ещё 5 видов китов рода Balaena, живших в конце миоцена — начале плейстоцена, были обнаружены в Европе и Северной Америке: B. affinis, B. etrusca, B. montalionis, B. primigenius и B. prisca (последний, вероятно, предок гренландского кита). Ближайшее к ним ископаемое китообразное, Morenocetus, датируется возрастом в 23 млн. лет.
Гладкие киты были сильно истреблены ещё до механизации китобойного промысла, поскольку их легко поймать: они обитают недалеко от берега, у поверхности воды, медлительны, а убитые киты держатся на поверхности воды за счёт большого количества (до 40 % веса тела) подкожного жира, облегчая буксировку. В настоящее время гладкие киты немногочисленны и не имеют хозяйственного значения. Численность северных гладких китов оценивается всего в 300 особей, японских — в 200, южных — в 7500 особей. Два первых вида занесены в списки Международной Красной книги как вымирающие виды, популяция южных гладких китов постепенно восстанавливается, увеличиваясь примерно на 7 % в год. Охота на гладких китов с 1937 года запрещена международной конвенцией. Добыча небольшого количества китов разрешена лишь аборигенному населению. Одну из основных угроз для гладких китов представляют столкновения с судами во время миграций, во время которых киты пересекают судоходные маршруты Северного полушария.
安格罗鲸属（英语：Aglaocetus）？（灭绝）
露脊鲸属 Balaena
真露脊鲸属 Eubalaena
侏露脊鲸属（英语：Balaenella）（灭绝）
似露脊鲸属（英语：Balaenula）（灭绝）
角露脊鲸属（英语：Balaenotus）（灭绝）
马索特鲸属（英语：Mesoteras）（灭绝）
毛诺鲸属（英语：Morenocetus）（灭绝）
原露脊鲸属（英语：Protobalaena）（灭绝）
露脊鲸科（学名：Balaenidae）[1]是须鲸亚目下的一个科。
这是一篇鯨目相關小作品。你可以通过编辑或修订扩充其内容。
참고래과(표준어: 참고랫과)는 두 가지의 현존하는 속을 포함한다. 보통은 묶어서 참고래라고 불린다. 하지만 북극고래는 다른 종들과 닮기도 하였지만, 많은 차이점이 있다.
참고래과의 종들은 대체로 큰 편이며, 평균 몸길이는 15에서 17미터 정도이며, 몸무게는 50에서 80톤이나 된다. 이들은 아치 모양으로 구부러진 입으로 확연히 구분된다. 고래수염이 있으며, 수면에서 먹이를 찾아 걸러내는 방법을 쓴다. 먹이는 작은 갑각류 등인데, 주식은 요각류이지만, 어떠한 종은 크릴새우를 주식으로 하기도 한다.[1]
참고래과의 종들의 몸은 튼튼해 보이며, 목주름이 없다. 머리가 몸전체에 비해 상대적으로 큰 편이며, 특히 북극고래 같은 경우는 머리의 길이가 몸길이의 40%를 차지한다. 가슴지느러미는 짧고 넓으며, 등지느러미는 전무하다.
모든 종들은 어느 정도는 회유성이며, 겨울에는 남방 지역으로 이동한다. 남한계에서 짝짓기 및 새끼를 낳는다. 임신 기간은 10에서 11개월 정도이며, 일반적으로 3년에 한 번씩 새끼를 낳는다.[1]
다음은 거테시 등(Gatesy et al..)의 계통 분류이다.[2]
고래하목 수염고래† Janjucetus
이빨고래 참돌고래상과
