Skärpiplärka (Anthus petrosus) är en fågel som tillhör släktet piplärkor i familjen ärlor.[2] Tidigare betraktades skärpiplärka, vattenpiplärka och hedpiplärka som tre underarter av arten Anthus spinoletta men de delades upp i tre arter början av 1990-talet.
Skärpiplärkan häckar i västra Europa på klippiga kuster. Den har randig grå-brun ovansida och är mer diffust tecknad på undersidan. Till utseendet liknar den andra Europeiska biologi. Det finns tre underarter, av vilka endast den nordiska är flyttfåglar och övervintrar i strandmiljöer längre söderut i Europa. De som flyttar är revirhävdande, åtminstone under häckningssäsongen, och de som inte flyttar är revirhävdande året runt. Det händer att hanar kommer in i ett angränsande revir för att hjälpa dess revirägare att avvärja en inkräktare. Sådant beteende är annars känt endast hos den afrikanska vinkarkrabban (Uca annulipes).
Skärpiplärkan bygger ett skålformat bo i skydd av strandvegetation eller i klippskrevor och lägger fyra till sex spräckliga blekgrå ägg som kläcks efter cirka två veckor. Efter ytterligare 16-20 dagar har ungarna blivit flygga. Även om insekter ibland fångas i flykten, livnär sig denna piplärka främst på små ryggradslösa djur som plockas från stenblock eller i grunt vatten.
Skärpiplärkan kan jagas av rovfåglar, angripas av parasiter som loppor, och utgöra ofrivillig värd för gök, men den totala populationen är stor och stabil, och den bedöms därför som en livskraftig art av den Internationella naturvårdsunionen.
Som de flesta andra piplärkor har den ett oansenligt utseende på marken, mestadels mörkbrun på ovansidan och kraftigt streckat mattgul undertill. Den har mörka ben, gråvita stjärtsidor och en ganska lång mörk näbb. Den mörka fjäderdräkten är en anpassning till de klippiga kuster där den häckar och övervintrar. Vissa nordliga fåglar kan bli rosaaktiga på undersidan och blekare på huvudet på sommaren och därmed likna den närbesläktade vattenpiplärkan.
Sången och sångflykten liknar ängspiplärkans, men med en spetsigare, mer metallisk klang.
Skärpiplärkan är endemisk för Europa[3] och häckar på klippiga kuster på kolahalvön och i västra Europa norrut från Bretagne. Den är normalt en stannfågel i Irland, Storbritannien och Frankrike, men populationerna i Skandinavien, Baltikum och Ryssland flyttar söderut på vintern, förmodligen till kustområden i Västeuropa.[4] Den flyttar söderut i september-oktober och återvänder i mars-april. Norge hyser hälften av världspopulationen och Sverige 2% av denna art.[3]
Skärpiplärkan delas oftast in i tre underarter, här i två grupper med följande utbredning:[2]
Vissa inkluderar kleinschmidti i petrosus.[5]
Skärpiplärkan förekommer i klippmiljöer vid kusten, ofta på skärgårdsöar. Den livnär sig framförallt på insekter. Boet är enkelt och läggs på marken, gömt bland stenar eller grästuvor. Den lägger i genomsnitt tre till fem ägg som honan ruvar i cirka två veckor. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna i 14-16 dagar.[4]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Populationen i Europa, och därmed världspopulationen, tros bestå av 164.000-281.000 par.[1]
Wikimedia Commons har media som rör skärpiplärka.
Skärpiplärka (Anthus petrosus) är en fågel som tillhör släktet piplärkor i familjen ärlor. Tidigare betraktades skärpiplärka, vattenpiplärka och hedpiplärka som tre underarter av arten Anthus spinoletta men de delades upp i tre arter början av 1990-talet.
Skärpiplärkan häckar i västra Europa på klippiga kuster. Den har randig grå-brun ovansida och är mer diffust tecknad på undersidan. Till utseendet liknar den andra Europeiska biologi. Det finns tre underarter, av vilka endast den nordiska är flyttfåglar och övervintrar i strandmiljöer längre söderut i Europa. De som flyttar är revirhävdande, åtminstone under häckningssäsongen, och de som inte flyttar är revirhävdande året runt. Det händer att hanar kommer in i ett angränsande revir för att hjälpa dess revirägare att avvärja en inkräktare. Sådant beteende är annars känt endast hos den afrikanska vinkarkrabban (Uca annulipes).
Skärpiplärkan bygger ett skålformat bo i skydd av strandvegetation eller i klippskrevor och lägger fyra till sex spräckliga blekgrå ägg som kläcks efter cirka två veckor. Efter ytterligare 16-20 dagar har ungarna blivit flygga. Även om insekter ibland fångas i flykten, livnär sig denna piplärka främst på små ryggradslösa djur som plockas från stenblock eller i grunt vatten.
Skärpiplärkan kan jagas av rovfåglar, angripas av parasiter som loppor, och utgöra ofrivillig värd för gök, men den totala populationen är stor och stabil, och den bedöms därför som en livskraftig art av den Internationella naturvårdsunionen.
