Die Souzase laksman (Lanius souzae) is 'n seldsame standvoël van breëblaarboomveld. Hulle kom een-een, in pare of familiegroepe voor. Die voël is 17 cm groot en weeg 22 - 30 gram. In Engels staan die voël bekend as die Souza's Shrike.
Die Souzase laksman (Lanius souzae) is 'n seldsame standvoël van breëblaarboomveld. Hulle kom een-een, in pare of familiegroepe voor. Die voël is 17 cm groot en weeg 22 - 30 gram. In Engels staan die voël bekend as die Souza's Shrike.
Lanius souzae o paniega de Souza ye una especie d'ave paseriforme perteneciente a la familia de los paniegues (Laniidae).[1] Distribúyese solamente per dellos países d'África.[2]
Lanius souzae o paniega de Souza ye una especie d'ave paseriforme perteneciente a la familia de los paniegues (Laniidae). Distribúyese solamente per dellos países d'África.
Aderyn a rhywogaeth o adar yw Cigydd Souza (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cigyddion Souza) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Lanius souzae; yr enw Saesneg arno yw Souza's shrike. Mae'n perthyn i deulu'r Cigyddion (Lladin: Laniidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. souzae, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Affrica.
Mae'r cigydd Souza yn perthyn i deulu'r Cigyddion (Lladin: Laniidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:
Rhestr Wicidata:
rhywogaeth enw tacson delwedd Cigydd brith Somalia Lanius somalicus Cigydd brown Lanius cristatus Cigydd cefngoch Lanius collurio Cigydd cefnwinau Lanius vittatus Cigydd cynffonhir Asia Lanius schach Cigydd glas Lanius minor Cigydd gylfinbraff Lanius validirostris Cigydd llwydfelyn Lanius isabellinus Cigydd mawr Lanius excubitor Cigydd mygydog Lanius nubicus Cigydd pengoch Lanius senator Cigydd pendew Lanius ludovicianus Cigydd rhesog Lanius tigrinus Cigydd tingoch Lanius gubernatorAderyn a rhywogaeth o adar yw Cigydd Souza (sy'n enw gwrywaidd; enw lluosog: cigyddion Souza) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Lanius souzae; yr enw Saesneg arno yw Souza's shrike. Mae'n perthyn i deulu'r Cigyddion (Lladin: Laniidae) sydd yn urdd y Passeriformes.
Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn L. souzae, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Affrica.
Der Rostmantelwürger (Lanius souzae) ist ein Singvogel aus der Gattung der Echten Würger (Lanius) innerhalb der Familie der Würger (Laniidae).
Die kleine, nur etwa lerchengroße braun-graue Würgerart erinnert etwas an einen blass gefärbten Neuntöter, ist von diesem aber leicht durch die deutlichen weißen Schulterstreifen zu unterscheiden. Sie kommt in einem relativ großen Gebiet vor allem im südlichen Zentralafrika südlich des Äquators insbesondere in Miombo-Waldsavannen vor. Er lebt einzeln oder in Paaren, wird aber auch oft in kleinen Gruppen von vier bis fünf Individuen beobachtet.[1]
Wie die Mehrheit der Vertreter dieser Gattung ist auch der Rostmantelwürger ein Ansitzjäger, der sich vornehmlich von Wirbellosen und nur gelegentlich von kleinen Wirbeltieren ernährt. Die Art gilt als Standvogel, doch sind auch kleinräumige Wanderungen im Südwinter festgestellt worden.[1]
Die scheue, wenig auffällige Art ist nur unzureichend erforscht. Über ihre Verbreitungsdichte liegen kaum Informationen vor, doch wird sie zurzeit (2016) in keiner Gefährdungsstufe gelistet.[2] Der nördlich des Äquators verbreitete Rotbürzelwürger gilt als Schwesterart,[3] doch weisen neuere Untersuchungen eher auf eine sehr nahe Verwandtschaft zum Südlichen Fiskalwürger hin.[4] Neben der Nominatform bestehen noch zwei andere, geringfügig differenzierte Unterarten.
Der Rostmantelwürger ist eine wenig auffällige, auch in ihren Vokalisationen eher leise, schlanke Würgerart. In Größe (17 – 18 Zentimeter) und Gewicht (max. 30 Gramm) gleicht sie dem Neuntöter, dem sie auch in Habitus und Gefiederfärbung ähnlich ist, allerdings deutliche weiße Schulterabzeichen aufweist. Zusätzlich sind Waldsavannen ihr Lebensraum, während sich der Neuntöter im Winter vor allem in Dornbuschsavannen aufhält. Sehr ähnlich ist auch der Rotbürzelwürger, doch sind die Verbreitungsgebiete der beiden Arten weiträumig getrennt.[5] Der Geschlechtsdimorphismus beschränkt sich auf einen moderaten Färbungsunterschied: Weibchen sind etwas blasser gefärbt und weisen an den Flanken rötlichbraune Farbtöne auf.
Scheitel, Nacken und Mantel sind blass grau. Die schwarze Gesichtsmaske ist auffällig; sie beginnt am Schnabelansatz und verläuft über die Augen zu den Ohrdecken. Zum Scheitel hin wird sie von einer nicht immer deutlich erkennbaren hellen Federregion begrenzt. Die Schultern sind weiß, der Rücken auf dumpf-braunem Grund sehr fein schwarz gebändert. Der Bürzel ist eher graubraun und kaum gebändert. Die Schwingen sind matt braun, die Deckfedern eher rötlichbraun und fein schwarz gebändert. Die Handschwingen weisen keine weiße Basalregion auf, deshalb erscheint beim sitzenden Vogel auch kein weißes Flügelfeld. Die Unterseite ist cremefarben bis weißlich, manchmal mit einer sehr feinen dunklen Zeichnung. Der lange, schmale, nur ganz leicht gerundete Schwanz weist auf mattbraunem Grund eine rötlichbraune und schwarze Bänderung auf. Bis auf das Mittelpaar sind alle Schwanzfedern unregelmäßig weiß getropft, die Außenfahnen der Randfedern sind teilweise weiß. Der Schnabel ist bis auf die deutlich hellere Basis des Unterschnabels schwarz, die Beine sind dunkelgrau, die Iris ist dunkelbraun.[5]
Jungvögel sind auf der Oberseite rötlichbraun, auf der Unterseite schmutzig weiß. Die Schulterregion ist weißlich. Sie sind am gesamten Körper auffallend stark dunkel gebändert und geflockt. Die Gesichtsmaske ist bräunlich und nur andeutungsweise erkennbar.
Es existieren kaum Angaben. Wahrscheinlich eine jährliche, nachbrutzeitliche Komplettmauser. Möglicherweise werden die Schwingen gesondert vermausert.[1]
Die Lautäußerungen sind kaum erforscht und nur wenige sind dokumentiert. Die Art scheint akustisch nicht sehr auffällig zu sein. Am häufigsten ist ein gedämpftes, leicht vibrierendes Tsiiie zu hören, das wahrscheinlich territorialen Charakter hat. Auch unharmonisch klingende tsii-jert – Rufreihen scheinen im gleichen Kontext zu stehen. In der Vorbrutzeit ist das Männchen mit einem leisen, schwatzenden, mit rauen Elementen durchsetzten Gesang zu hören. Der Alarmruf wird als kreischend-kratzender Laut beschrieben.[6]
Das Verbreitungsgebiet des Rostmantelwürgers liegt zur Gänze in Afrika südlich des Äquators.
Es reicht von Zentral und Nordostangola, den Süden der Demokratischen Republik Kongo, über Sambia und Malawi ostwärts bis in den Westen von Tansania und den Nordwesten von Mosambik. Während im Westen die Art relativ flächendeckend vorkommt, lockern gegen Osten hin die Vorkommen inselartig auf. Weitgehend isolierte Verbreitungsinseln liegen im Nordwesten in der Republik Kongo sowie in Gabun, im Nordosten westlich und südlich des Viktoriasees im nordwestlichsten Tansania und in Ruanda sowie im Südwesten und Süden im südlichen Angola und im nördlichen Botswana. Nicht bestätigt sind Beobachtungen aus dem südlichen Burundi und dem nördlichen Namibia.[1]
Der Rostmantelwürger ist weitgehend, jedoch nicht ausschließlich an Miombo–Baumsavannen gebunden, in denen Bäume aus der Gattung Brachystegia die Leitgewächse sind. Er bevorzugt Areale mit kurzem oder fehlendem Grasbewuchs und aufgelockertem Baumbestand. Die Art erscheint auch in Savannentypen, in denen andere Laubbäume wie etwa Uapaca sp., Burkea sp. oder Baikiaea sp. vorherrschen. In Ruanda kommt sie ausschließlich in Pericopsisbeständen vor. In reinen Dornbuschsavannen brütet der Rostmantelwürger nicht, besiedelt jedoch die Randbereiche der Acacia – Compretum Savanne. Nur vereinzelt werden Bruten in großen Gärten oder am Rande von Siedlungen festgestellt.[1]
Über die vertikale Verbreitung des Rostmantelwürgers ist wenig bekannt. Die bisherigen Beobachtungen weisen ihn als Art mittlerer Höhen, etwa zwischen 700 und 1800 Metern aus.[1]
Die Art gilt als Standvogel. Da sie jedoch im Südwinter aus manchen Brutgebieten völlig verschwindet, werden lokale, kleinräumige Wanderbewegungen vermutet.[1] Auch kleinräumige Wanderbewegungen während der Trockenzeit sind wahrscheinlich.[3]
Zu Reviergröße und Raumbedarf bestehen keine Angaben.
Detaillierte Angaben sind nicht verfügbar. Zikaden und große Spinnen wurden festgestellt, doch ist das Beutetierspektrum mit Sicherheit wesentlich umfangreicher und wird vor allem unterschiedlichste Insektenarten und gelegentlich kleine Wirbeltiere umfassen.[3] Eine Attacke auf einen etwa sperlingsgroßen Violettmantel-Nektarvogel ist dokumentiert.[1]
Wie die meisten Arten der Gattung Lanius ist auch der Rostmantelwürger vor allem ein Ansitzjäger, der in geneigter oder fast horizontaler Position von einer Sitzwarte aus vor allem den Boden nach Beutetieren absucht. Bei Würgern dieser Größe liegt der größte Jagderfolg innerhalb eines Radius von etwa 10 Metern.[7] Erspäht er ein geeignetes Beutetier, gleitet er vom Ansitz und schlägt es am Boden. Kleinere Beute wird an Ort und Stelle gefressen, größere zum Ansitz zurückgetragen und dort zerlegt. Ob der Rostmantelwürger Beutetiere aufspießt ist nicht bekannt.
Wie alle Würger ist auch der Rostmantelwürger tagaktiv. Er hält sich meist im unteren Wipfelbereich von Laubbäumen auf; bei Störung flieht er in höhere Regionen. Die Art wird häufig in kleinen Gruppen von 3 – 5 Individuen angetroffen, sodass Bruthilfe nicht unwahrscheinlich ist.[1] Über Ausmaß und Art der Territorialität sowie Anzahl der Jahresbruten bestehen keine Angaben.
Die Art brütet zwischen September und Dezember im nördlichen Teil ihres Verbreitungsgebietes und zwischen September und November weiter südlich. Sie baut aufwändig konstruierte kleine, aber tiefe Napfnester, die oft frei auf einem Ast aufliegen. Sie erinnern stark an Nester von Vögeln der Gattung der Brillenwürger.[8] Außen wird das Nest mit Materialien der Umgebung sowie mit Spinnweben getarnt.[9] Die Errichtung des Nestes dauert bis zu drei Wochen.[1] Das Gelege besteht aus 3 – 4 blassgrünen oder schmutzig gelben, braun, violett und grau gefleckten Eiern. Wahrscheinlich brütet nur das Weibchen. Weitere Informationen sind nicht verfügbar.
Die Art wurde 1878 vom portugiesischen Zoologen José Vicente Barbosa du Bocage erstbeschrieben. Das Typusexemplar stammt aus Caconda in Zentralangola. Er wählte das Artepitheton souzae zu Ehren von José Augusto de Sousa, einem portugiesischen Ornithologen.[10]
Der Rostmantelwürger wird mehrheitlich in die nahe Verwandtschaft zu Lanius gubernator gestellt und als dessen Schwesterart aufgefasst. Fuchs et al. stellten in ihrer umfangreichen Untersuchung jedoch sehr nahe Verwandtschaftsverhältnisse zur Gruppe der Südlichen Fiskalwürger fest. Allerdings konzentriert sich die erwähnte Arbeit auf die Fiskalwürger und eine Reihe anderer Arten wurde nicht berücksichtigt.[11]
Es werden drei Unterarten beschrieben. Die Vögel werden nach Süden zu geringfügig keiner und heller.[12]
Die Bestandsverhältnisse der Art sind weitgehend unbekannt. Die Umwandlung von Miombo-Savannen in für Tabakanbau geeignete Flächen bzw. die übermäßige Entnahme von Holz, das man zum Trocknen des Tabaks aber auch als Feuerholz benötigt, gefährdet den Lebensraum der Art.[13] Der Rostmantelwürger gilt nirgendwo als häufige Art, wird aber aufgrund seiner verborgenen Lebensweise wohl auch oft übersehen. Die IUCN stuft den Populationstrend zwar als abnehmend ein, listet die Art jedoch in keiner Gefährdungsstufe.[2]
Der Rostmantelwürger (Lanius souzae) ist ein Singvogel aus der Gattung der Echten Würger (Lanius) innerhalb der Familie der Würger (Laniidae).
Die kleine, nur etwa lerchengroße braun-graue Würgerart erinnert etwas an einen blass gefärbten Neuntöter, ist von diesem aber leicht durch die deutlichen weißen Schulterstreifen zu unterscheiden. Sie kommt in einem relativ großen Gebiet vor allem im südlichen Zentralafrika südlich des Äquators insbesondere in Miombo-Waldsavannen vor. Er lebt einzeln oder in Paaren, wird aber auch oft in kleinen Gruppen von vier bis fünf Individuen beobachtet.
Wie die Mehrheit der Vertreter dieser Gattung ist auch der Rostmantelwürger ein Ansitzjäger, der sich vornehmlich von Wirbellosen und nur gelegentlich von kleinen Wirbeltieren ernährt. Die Art gilt als Standvogel, doch sind auch kleinräumige Wanderungen im Südwinter festgestellt worden.
Die scheue, wenig auffällige Art ist nur unzureichend erforscht. Über ihre Verbreitungsdichte liegen kaum Informationen vor, doch wird sie zurzeit (2016) in keiner Gefährdungsstufe gelistet. Der nördlich des Äquators verbreitete Rotbürzelwürger gilt als Schwesterart, doch weisen neuere Untersuchungen eher auf eine sehr nahe Verwandtschaft zum Südlichen Fiskalwürger hin. Neben der Nominatform bestehen noch zwei andere, geringfügig differenzierte Unterarten.
Souza's shrike (Lanius souzae) is a species of bird in the family Laniidae. It was named after Portuguese zoologist José Augusto de Sousa (1836 - 1889).[2]
It occurs in the Miombo woodland.
Souza's shrike (Lanius souzae) is a species of bird in the family Laniidae. It was named after Portuguese zoologist José Augusto de Sousa (1836 - 1889).
It occurs in the Miombo woodland.
La Soŭza lanio (Lanius souzae) estas malgranda paserina birdo kiu apartenas al plej tipa genro Lanius de la familio de Laniedoj.
Ĝi estas troviĝanta en Angolo, Bocvano, Respubliko Kongo, Demokratia Respubliko Kongo, Gabono, Malavio, Mozambiko, Namibio, Ruando, Tanzanio kaj Zambio.
Ties natura habitato estas seka savano.
Ĝi povus formi superspecion kun la Emina lanio, L. gubernator. Oni agnoskas tri subspeciojn, kiuj estus la jenaj: souzae Bocage, 1878 - suda RKongo, sudokcidenta DRKongo kaj Angolo (eksklude okcidenton kaj sudon), burigi Chapin, 1950 - Ruando, Burundo kaj okcidenta Tanzanio, kaj tacitus Clancey, 1970 - sudorienta Angolo (Cuando Cubango) orienten al sudorienta DRKongo (Katango), Zambio, Malavio, okcidenta Mozambiko, malproksima norda Zimbabvo kaj nordorienta Namibio, probable ankaŭ en norda Namibio (Okavango) kaj norda Bocvano (rivero Ĉobe).
Ĝi estas malgranda lanio kun granda kapo, griza krono kaj malhelgrizaj ŝultroj kun hela vertikala rimarkinda strio. La flugiloj estas brunaj kun iom da strieco aŭ skvameco. La subaj partoj estas blankecaj. La beko estas mallonga, larĝa ĉebaze kaj hokoforma en pinto de supra makzelo, kiel ĉe aliaj lanioj.
La Soŭza lanio (Lanius souzae) estas malgranda paserina birdo kiu apartenas al plej tipa genro Lanius de la familio de Laniedoj.
Ĝi estas troviĝanta en Angolo, Bocvano, Respubliko Kongo, Demokratia Respubliko Kongo, Gabono, Malavio, Mozambiko, Namibio, Ruando, Tanzanio kaj Zambio.
Ties natura habitato estas seka savano.
Ĝi povus formi superspecion kun la Emina lanio, L. gubernator. Oni agnoskas tri subspeciojn, kiuj estus la jenaj: souzae Bocage, 1878 - suda RKongo, sudokcidenta DRKongo kaj Angolo (eksklude okcidenton kaj sudon), burigi Chapin, 1950 - Ruando, Burundo kaj okcidenta Tanzanio, kaj tacitus Clancey, 1970 - sudorienta Angolo (Cuando Cubango) orienten al sudorienta DRKongo (Katango), Zambio, Malavio, okcidenta Mozambiko, malproksima norda Zimbabvo kaj nordorienta Namibio, probable ankaŭ en norda Namibio (Okavango) kaj norda Bocvano (rivero Ĉobe).
Ĝi estas malgranda lanio kun granda kapo, griza krono kaj malhelgrizaj ŝultroj kun hela vertikala rimarkinda strio. La flugiloj estas brunaj kun iom da strieco aŭ skvameco. La subaj partoj estas blankecaj. La beko estas mallonga, larĝa ĉebaze kaj hokoforma en pinto de supra makzelo, kiel ĉe aliaj lanioj.
El alcaudón de Souza (Lanius souzae)[2] es una especie de ave paseriforme de la familia Laniidae propia de África Central y Oriental.[3]
El alcaudón de Souza (Lanius souzae) es una especie de ave paseriforme de la familia Laniidae propia de África Central y Oriental.
Lanius souzae Lanius generoko animalia da. Hegaztien barruko Laniidae familian sailkatua dago.
Tuhkalepinkäinen (Lanius souzae)[2] on lepinkäisten heimoon kuuluva varpuslintu.
Tuhkalepinkäistä tavataan Afrikan keskiosissa. Lajin levinneisyysalue on hyvin suuri ja sen on kuvattu olevan yleinen. Tuhkalepinkäinen on luokiteltu elinvoimaiseksi.[1]
Tuhkalepinkäinen (Lanius souzae) on lepinkäisten heimoon kuuluva varpuslintu.
Lanius souzae
La Pie-grièche de Souza (Lanius souzae) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Laniidae.
Son aire s'étend à travers le miombo.
Elle habite les savanes sèches.
D'après Alan P. Peterson, il en existe 3 sous-espèces :
Lanius souzae
La Pie-grièche de Souza (Lanius souzae) est une espèce de passereaux appartenant à la famille des Laniidae.
L’averla di Souza o averla del miombo (Lanius souzae Barboza du Bocage, 1878) è un uccello passeriforme della famiglia Laniidae[2].
Il nome scientifico della specie, souzae, rappresenta un omaggio allo zoologo portoghese José Augusto de Sousa.
Misura 17-18 cm di lunghezza, per un peso di 21-30 g[3].
Si tratta di uccelli dall'aspetto robusto e massiccio, caratterizzati da una grossa testa ovale e allungata con becco forte e uncinato piuttosto lungo, forti zampe piuttosto corte, ali arrotondate e coda lunga e sottile dall'estremità squadrata.
Il piumaggio si presenta di colore grigio topo sulla calotta (fronte, vertice e nuca), che sfuma nel bruno-nocciola sul dorso ed è di quest'ultimo colore anche su ali e coda, con presenza di specchio alare di color bianco panna fra copritrici e remiganti: di colore bianco sono inoltre gola, petto, ventre e fianchi, queste ultime due parti sfumate di grigio cenere, oltre che il sottocoda. Dai lati del becco parte una banda nera che raggiunge gli occhi e le orecchie e si congiunge alle guance (anch'esse nere), formando una mascherina facciale che è sormontata superiormente in tutta la sua lunghezza da un sottile sopracciglio di colore bianco candido.
È presente dimorfismo sessuale: le femmine presentano colorazione in generale meno brillante, con area ventrale sfumata di grigio su petto e ventre e di beige sulla gola.
Il becco è nerastro, le zampe sono di colore bruno-nerastro e gli occhi sono di colore bruno scuro.
L'averla di Souza è un uccello dalle abitudini di vita diurne, che vive da solo o in coppie e che si dimostra piuttosto timido rispetto a molte altre specie di averla, pur condividendo molti dei suoi comportamenti con esse (ad esempio l'abitudine di posizionarsi su posatoi in evidenza per poter osservare il proprio territorio sia allo scopo di avvistare e scacciare degli intrusi conspecifici che di trovare eventuali prede).
I richiami di questi uccelli sono costituiti da suoni fischianti e ciacolanti, che divengono più alti ed aspri in caso di parate territoriali: si tratta comunque di uccelli piuttosto silenti.
Sebbene l'alimentazione dell'averla di Souza sia piuttosto poco conosciuta, molto verosimilmente si tratta di uccelli essenzialmente insettivori, che predano grossi insetti ed altri invertebrati (ad esempio sono stati osservati mentre si cibavano di ragni[3]) calando su di loro dall'alto da posatoi in posizione privilegiata, cacciando occasionalmente anche piccoli vertebrati.
La stagione riproduttiva va da settembre a dicembre: si tratta di uccelli monogami, nei quali i due partner collaborano nella costruzione del nido (una semplice struttura a coppa costruita intrecciando rametti e fibre vegetali fra i rami di un albero o di un cespuglio), nella cova delle 3-6 uova (con la femmina che si occupa materialmente dell'incubazione, mentre il maschio la imbecca e tiene d'occhio i dintorni) e nell'allevamento della prole. Si pensa che in quest'ultima attività le coppie riproduttrici possano venire coadiuvate da uno o più aiutanti, generalmente giovani non ancora riproduttivi di covate precedenti[3].
L'averla di Souza è diffusa in Africa, dove occupa un areale che si estende dall'Angola centrale alle sponde occidentali e sudorientali del Lago Malawi attraverso il Katanga, lo Zambia, la Tanzania sud-occidentale, il Malawi ed il Mozambico centro-occidentale: in maniera più frammentata e discontinua, questi uccelli sono inoltre diffusi in Namibia (nell'estremo nord e nel dito di Caprivi), nel nord del Botswana (parco nazionale del Chobe), nell'area di confine fra Gabon orientale e Repubblica del Congo centro-occidentale e nell'area di confine fra Tanzania nord-occidentale, Ruanda e Burundi.
L'habitat di questi uccelli è rappresentato dal limitare delle macchie alberate nella savana e nel miombo: l'averla di Souza colonizza inoltre senza problemi le aree antropizzate, popolando giardini e parchi alberati ed aree coltivate o adibite al pascolo.
Se ne riconoscono tre sottospecie[2]:
L’averla di Souza o averla del miombo (Lanius souzae Barboza du Bocage, 1878) è un uccello passeriforme della famiglia Laniidae.
De Souza's klauwier (Lanius souzae) is een vogel uit de familie der klauwieren (Laniidae).
Deze soort komt voor in centraal Afrika en telt 3 ondersoorten:
De Souza's klauwier (Lanius souzae) is een vogel uit de familie der klauwieren (Laniidae).
Lanius souzae é uma espécie de ave da família Laniidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Angola, Botswana, República do Congo, República Democrática do Congo, Gabão, Malawi, Moçambique, Namíbia, Ruanda, Tanzânia e Zâmbia.
Os seus habitats naturais são: savanas áridas .
Lanius souzae é uma espécie de ave da família Laniidae.
Pode ser encontrada nos seguintes países: Angola, Botswana, República do Congo, República Democrática do Congo, Gabão, Malawi, Moçambique, Namíbia, Ruanda, Tanzânia e Zâmbia.
Miombotörnskata[2] (Lanius souzae) är en afrikask fågel i familjen törnskator inom ordningen tättingar.[3]
Miombotörnskata delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av habitatförstörelse, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som ovanlig.[4]
Miombo är swahili för trädsläktet Brachystegia som omfattar ett stort antal arter, vilka bildar en öppen skog eller ett savannlandskap i södra Centralafrika. Miombo är också en beteckning för denna vegetationstyp som dominerar inom stora delar av området. Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar den portugisiske ornitologen José Augusto de Sousa (1837-1889). [5]
Miombotörnskata (Lanius souzae) är en afrikask fågel i familjen törnskator inom ordningen tättingar.
Lanius souzae là một loài chim trong họ Laniidae.[1]