dcsimg

Gwennol bondo Asia ( kymri )

tarjonnut wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gwennol bondo Asia (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: gwenoliaid bondo Asia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Delichon dasypus; yr enw Saesneg arno yw Asian house martin. Mae'n perthyn i deulu'r Gwenoliaid (Lladin: Hirundinidae) sydd yn urdd y Passeriformes.[1]

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. dasypus, sef enw'r rhywogaeth.[2] Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

Teulu

Mae'r gwennol bondo Asia yn perthyn i deulu'r Gwenoliaid (Lladin: Hirundinidae). Dyma rai o aelodau eraill y teulu:

Rhestr Wicidata:

rhywogaeth enw tacson delwedd Gwennol bondo Asia Delichon dasypus Gwennol bondo Nepal Delichon nipalensis
Delichon nipalense (close-up).jpg
Gwennol coed America Tachycineta bicolor
Tree swallow at Stroud Preserve.jpg
Gwennol dinwen y De Tachycineta meyeni
Andorinha-chilena (Tachycineta leucopyga).jpg
Gwennol ddibyn America Petrochelidon pyrrhonota
Petrochelidon pyrrhonota -flight -Palo Alto Baylands-8.jpg
Gwennol ddibyn yddf-frech Petrochelidon spilodera
South African Swallow (Petrochelidon spilodera).jpg
Gwennol euraid Tachycineta euchrysea
Tachycineta euchrysea 1894.jpg
Gwennol gain Petrochelidon ariel
Petrochelidon ariel -Karratha, Pilbara, Western Australia, Australia -two-8 (1).jpg
Gwennol mangrôf Tachycineta albilinea
Tachycineta albilinea.jpg
Gwennol ogof Petrochelidon fulva
Petrochelidon fulva 1894.jpg
Gwennol resog India Petrochelidon fluvicola
HirundoFluvicolaGould.jpg
Gwennol werdd Tachycineta thalassina
Tachycineta thalassina -San Luis Obispo, California, USA -male-8 (1).jpg
Gwennol y Bahamas Tachycineta cyaneoviridis
Bahama Swallow.jpg
Gwennol y bondo Delichon urbicum
Delichon urbica.jpg
Gwennol yddfwinau Petrochelidon rufocollaris
PetrochelidonRuficollarisKeulemans.jpg
Diwedd y rhestr a gynhyrchwyd yn otomatig o Wicidata.

Gweler hefyd

Cyfeiriadau

  1. Gwefan Cymdeithas Edward Llwyd; adalwyd 30 Medi 2016.
  2. Gwefan Avibase; adalwyd 3 Hydref 2016.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Awduron a golygyddion Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia CY

Gwennol bondo Asia: Brief Summary ( kymri )

tarjonnut wikipedia CY

Aderyn a rhywogaeth o adar yw Gwennol bondo Asia (sy'n enw benywaidd; enw lluosog: gwenoliaid bondo Asia) a adnabyddir hefyd gyda'i enw gwyddonol Delichon dasypus; yr enw Saesneg arno yw Asian house martin. Mae'n perthyn i deulu'r Gwenoliaid (Lladin: Hirundinidae) sydd yn urdd y Passeriformes.

Talfyrir yr enw Lladin yn aml yn D. dasypus, sef enw'r rhywogaeth. Mae'r rhywogaeth hon i'w chanfod yn Asia.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Awduron a golygyddion Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia CY

Asiatische Mehlschwalbe ( saksa )

tarjonnut wikipedia DE

Die Asiatische Mehlschwalbe (Delichon dasypus), auch Kaschmirschwalbe genannt[1], ist eine Art aus der Gattung Delichon, die zur Familie der Schwalben gehört.

Erscheinungsbild

Adulte Asiatische Mehlschwalben weisen das charakteristische Erscheinungsbild von Delichon-Arten auf. Sie haben eine dunkle bis schwarz-bläuliche Körperoberseite. Die Körperlänge dieser Art beträgt 12 Zentimeter. Die Asiatische Mehlschwalbe unterscheidet sich von der auch in Mitteleuropa brütenden Mehlschwalbe durch ihre graue Kehle und die graubraune Färbung der Unterflügel. Die Nepalschwalbe dagegen hat eine schwarze Kehle; ihr Schwanz wirkt gerade abgeschnitten.

Verhalten

Die Asiatische Mehlschwalbe ist ein Felsenbrüter, die normalerweise in Kolonien an Felsüberhängen nistet. Ähnlich wie die Mehlschwalbe baut sie ihre Nester gelegentlich auch an großen Gebäuden wie etwa Tempeln oder Brücken. Das Nest ist eine Halbkugel und wird aus Lehm- und feuchten Erdklümpchen errichtet. Das Gelege besteht aus drei bis vier Eiern. Zwei Gelege im Jahr kommen sehr häufig vor. Die Asiatische Mehlschwalbe zählt zu den insektenfressenden Vögeln. Sie erbeutet ihre Nahrung im Flug.

Unterarten

Dieser Art werden drei Unterarten zugerechnet:

  • D. d. dasypus ist im Südosten von Russland sowie in Japan beheimatet;
  • D. d. cashmeriense (Gould 1858)[2] ist im Himalaya,
  • D. d. nigrimentale (E. Hartert 1910)[3] ist im südlichen China verbreitet.

Die Nominatform überwintert im Südosten Asiens, obwohl einige sich auch im Winterhalbjahr in der Nähe heißer Quellen aufhalten. Die Unterart D. d. cashmeriense bleibt in ihrem Verbreitungsgebiet und hält sich lediglich in niedrigeren Höhenlagen auf. Das Überwinterungsgebiet von D. d. nigrimentale ist dagegen unbekannt.

Literatur

Einzelnachweise

  1. Avibase-Eintrag Kaschmirschwalbe (Delichon dasypus) (Bonaparte, 1850)
  2. Avibase-Eintrag Mehlschwalbe-cashmeriensis (Delichon dasypus cashmeriense) (Gould, 1858)
  3. Avibase-Eintrag Mehlschwalbe-nigrimentalis (Delichon dasypus nigrimentale) (Hartert, E, 1910)
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia DE

Asiatische Mehlschwalbe: Brief Summary ( saksa )

tarjonnut wikipedia DE

Die Asiatische Mehlschwalbe (Delichon dasypus), auch Kaschmirschwalbe genannt, ist eine Art aus der Gattung Delichon, die zur Familie der Schwalben gehört.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autoren und Herausgeber von Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia DE

Asian house martin ( englanti )

tarjonnut wikipedia EN

The Asian house martin (Delichon dasypus) is a migratory passerine bird of the swallow family Hirundinidae. It has mainly blue-black upperparts, other than its white rump, and has pale grey underparts. Its three subspecies breed in the Himalayas and in central and eastern Asia, and spend the winter lower in the mountains or in Southeast Asia. This species is locally abundant and is expanding northward in Siberia, so there are no concerns about its conservation status.

This martin breeds in colonies, building mud nests under an overhang on a vertical cliff or the wall of a building. Both sexes build the nest, incubate the three or four white eggs and feed the chicks. The Asian house martin feeds on small insects taken in flight, usually caught high in the air. The presence of terrestrial springtails and Lepidoptera larvae in its diet indicates that food is sometimes picked from the ground.

Taxonomy

The Asian house martin was first formally described from a bird collected in Borneo by French naturalist and ornithologist Charles Lucien Bonaparte in 1850 as Chelidon dasypus,[2][3] shortly before it was moved to the new genus Delichon by British entomologist Frederic Moore and American naturalist Thomas Horsfield in 1854.[4] Delichon is an anagram of the Ancient Greek term χελιδών (chelīdōn), meaning "swallow",[5] and dasypus is from Greek δασύπους "rough-legged". This martin's closest relatives are the two other members of the genus Delichon, the Nepal house martin and the common house martin.[6] There are three subspecies:[7]

  • D. d. dasypus, the nominate subspecies described by Bonaparte, which breeds in eastern Russia and nearby islands
  • D. d. cashmeriensis, the Himalayan and central Asian form described by English ornithologist John Gould in 1858 from a Kashmiri specimen obtained by Andrew Leith Adams[8]
  • D. d. nigrimentalis, the form which is found in the south east of the breeding range, was described by German ornithologist Ernst Hartert in 1910 from a specimen taken in Fujian, southeast China.[9]
D. d. cashmeriensis from Sikkim, India.

Description

The adult Asian house martin of the nominate subspecies is 12 cm (4.7 in) long, dark steel blue above with a contrasting white rump, grey-washed white underparts, and a slightly forked tail. The tail and upperwings are brownish-black, and the underwings are grey-brown. The legs and feet are brownish-pink and covered with white feathers, the eyes are brown, and the bill is black.[7] There are few differences in appearance between the sexes, although the male is somewhat whiter below than the female, especially in fresh plumage. The juvenile bird is less glossy and has dark brown upperparts, sometimes with a brownish wash to the rump, and grey-white underparts.[10]

D. d. cashmiriensis has brighter blue upperparts and a whiter rump than the slightly larger nominate race. The third, smallest, race is D. d. nigrimentalis.[7] All three subspecies can be distinguished from the similar Nepal house martin by the latter species' black chin, black undertail coverts and much squarer tail. The Asian house martin is more similar to the common house martin, but is darker underneath and has a less deeply forked tail.[7] Confusion is most likely between adult male Asian house martins, which have paler underparts, and the eastern race of common house martin, D. urbicum lagopodum which has a less forked tail than the western subspecies, although it still shows a more pronounced fork than the Asian house martin.[7]

This species’ song is a rippling metallic trill or sibilant twitter, and its call is a dry metallic cheep, often with two or three syllables. It is similar to that of the common house martin, but more rasping.[10]

Distribution and habitat

The nominate subspecies of the Asian house martin, D. d. dasypus, breeds in the southeast of Russia, the Kuril Islands, Japan and sometimes Korea. It migrates through eastern China to winter in the Malay Peninsula, Borneo, the Philippines, Java and Sumatra; a few birds remain around hot springs in Japan. D. d. cashmeriensis breeds in the Himalayas from Afghanistan east to Sikkim and northwards into Tibet and western and central China.[7] It is found between 1,500–5,000 m (4,900–16,400 ft) altitude, although mainly in the 2,400–4,000 m (7,900–13,100 ft) range.[10] This martin is a short-range migrant, mainly wintering at lower altitudes in the foothills of the Himalayas, but with some birds on the plains of northeastern India and northeastern and southeastern Bangladesh, and smaller numbers further afield in Myanmar and northern Thailand. The third race, D. d. nigrimentalis, breeds in southeastern China and southern Siberia. Its wintering grounds are unknown,[7] but birds in Taiwan just move to lower altitudes in winter.[11] Non-breeding Asian house martins have been recorded as far west as the United Arab Emirates.[12] The range of D. d. cashmeriensis overlaps with that of the Nepal house martin, although they breed at somewhat different altitudes. The height separation and the small differences in appearance seem sufficient to prevent interbreeding.[13]

The preferred habitat of the Asian house martin is valleys and gorges in mountainous areas or coastal cliffs, where natural caves or crevices provide nest sites. It will also breed on large man-made sites like temples, hotels or power stations.[7] This martin tends to move to lower altitude open or hilly country in its wintering areas, although it has been recorded at up to 2,565 m (8,415 ft) in Thailand.[14]

Behaviour

Breeding

A bird with blue head, brown wings and white underparts on ground is pulling up muddy grass
Birds collecting nest material in Hokkaido, Japan. On the left a bird is pulling up muddy grass

The Asian house martin is a cliff nester, breeding in colonies sited under an overhang on a vertical cliff, usually with the nests not touching. It also frequently nests on large buildings such as temples and bridges, but not to the same extent as the common house martin. The nest is a deep mud cone lined with grasses or feathers.[7] Unlike its relatives, the Asian house martin frequently does not complete the enclosure of its nest, leaving it open instead like a deeper version of a barn swallow nest. A Russian study found half the nests in its Baikal research area to be of the open type,[15] and the Himalayan subspecies D. d. cashmiriensis has also been recorded as building a shallow cup nest.[16][17]

The normal clutch is three or four (occasionally up to six) plain white eggs averaging 20.2 mm × 14.1 mm (0.80 in × 0.56 in) and weighing 2.1 g (0.074 oz).[18] The incubation and fledging times are unknown, but are probably similar to those of the common house martin, which has an incubation period of 14 to 16 days until the eggs hatch, and a further 22 to 32 days to fledging. Both sexes build the nest, incubate the eggs and feed the chicks.[7]

Feeding

This martin feeds on insects taken in flight. As with its relatives it tends to feed high in the air, taking mostly small flies, aphids and Hymenoptera such as winged ants. A wide range of other insects are caught, including Lepidoptera, beetles and lacewings. The presence in the diet of terrestrial springtails and Lepidoptera larvae indicates that food is sometimes picked from the ground.[7]

Predators and parasites

Birds often carry parasites, both external lice and fleas, and internal blood parasites. The Asian house martin is a host of the house martin flea Ceratophyllus hirundinis,[19] and has recently been shown to carry signs of avian malaria.[20] The predators of this martin appear to be little studied, but are presumably similar to those of the common house martin, namely fast-flying falcons such as the Oriental hobby, which can chase down their prey in flight.[21]

Conservation status

The Asian house martin has a large range that does not appear to be contracting, and its numbers appear to be stable, although the total population is unknown. Since the range is more than 20,000 square kilometres (7,700 sq mi), and there are more than 10,000 mature individuals, in the absence of any large decline in distribution or numbers the species does not appear to meet the criteria to be considered vulnerable, and is currently evaluated as Least Concern by the IUCN.[22] This species is locally abundant and appears to be expanding its range northwards in southern Siberia.[7]

References

  1. ^ BirdLife International (2016). "Delichon dasypus". IUCN Red List of Threatened Species. 2016: e.T22712491A94335116. doi:10.2305/IUCN.UK.2016-3.RLTS.T22712491A94335116.en. Retrieved 12 November 2021.
  2. ^ Bonaparte, Charles Lucien (1850). Conspectus generum avium (in Latin). Lugduni Batavorum (Leyden): E.J. Brill. p. 343.
  3. ^ Bonaparte's nomenclature is confusing, and he may have intended Hirundo dasypus. See Dickinson, Edward C.; Loskot, V.M.; Morioka H.; Somadikarta, S.; van den Elzen, R. (December 2006). "Systematic notes on Asian birds. 50. Types of the Aegithalidae, Remizidae and Paridae". Zoologische Verhandelingen, Leiden. 80 (5): 108. Appendix 1
  4. ^ Moore, F.; Horsfield T. (1854). A catalogue of the birds in the museum of the East-India Company, volume 1. London; Wm. H. Allen & Co. p. 384.
  5. ^ "House Martin Delichon urbicum (Linnaeus, 1758)". Bird facts. British Trust for Ornithology. Retrieved 2008-01-24.
  6. ^ "ITIS Standard Report Page: Delichon". The Integrated Taxonomic Information System (ITIS). Retrieved 2008-01-23.
  7. ^ a b c d e f g h i j k l Turner, Angela K; Rose, Chris (1989). A handbook to the swallows and martins of the world. Christopher Helm. pp. 230–232. ISBN 0-7470-3202-5.
  8. ^ Gould, John (1858). "Description of Two New Species of the Family Hirundinidae". Proceedings of the Zoological Society of London. 26: 355–356. doi:10.1111/j.1469-7998.1858.tb06390.x.
  9. ^ Hartert, Ernst (1910). Die Vogel der palaarktischen Fauna. Systematische Ubersicht der in Europa, Nord-Asien un der Mittelmeerregion vorkommenden Vogel (in German). p. 810.
  10. ^ a b c Rasmussen, Pamela C.; Anderton, John C. (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2. Barcelona: Lynx Edicions. pp. 313–314. ISBN 84-87334-67-9.
  11. ^ "Yan Yan". Bird list (in Chinese). National Feng Huang Ku Bird Park. Archived from the original on 2011-02-23. Retrieved 28 December 2009
  12. ^ Al Abdessalaam, Thabit Zahran; Al Bowardi; Mohammed; Ashley-Edmonds, Jane; Aspinall, Simon (2006). The Emirates: A Natural History. Trident Press. p. 366. ISBN 1-905486-02-2.
  13. ^ Dickinson, Edward C.; René Dekker (2001). "Systematic notes on Asian birds. 13. A preliminary review of the Hirundinidae". Zoologische Verhandelingen, Leiden. 335: 138. ISSN 0024-1652.
  14. ^ Robson, Craig (2004). A Field Guide to the Birds of Thailand. New Holland Press. p. 216. ISBN 1-84330-921-1.
  15. ^ Durnev, Yu A; Sirokhin I.N.; Sonin, V. D. (1983). "Materials to the ecology of Delichon dasypus (Passeriformes, Hirundinidae) on Khamar-Daban (South Baikal Territory)". Zoologicheskii Zhurnal. 62: 1541–1546.
  16. ^ Oates, Eugene W. (1890). The fauna of British India, including Ceylon and Burma. London: Tracker, Spink and Co. p. 270.
  17. ^ Murray, James (1890). The avifauna of British India and its dependencies: a systematic account. London: Trubner and Co. p. 254.
  18. ^ Data from Turner (1989) for D. d. cashmiriensis, the eggs of the other races average slightly smaller.
  19. ^ Rothschild, Miriam; Clay, Theresa (1953). Fleas, Flukes and Cuckoos. A study of bird parasites. London: Collins. p. 92.
  20. ^ Kyeong Soon Kim, Kyeong Soon; Yoshio Tsuda; Akio Yamada (2009). "Bloodmeal identification and detection of avian malaria parasite from mosquitoes (Diptera: Culicidae) inhabiting coastal areas of Tokyo Bay, Japan". Journal of Medical Entomology. 46 (5): 1230–1234. doi:10.1603/033.046.0535. PMID 19769059.
  21. ^ Mullarney, Killian; Svensson, Lars; Zetterstrom, Dan; Grant, Peter (1999). Collins Bird Guide. Collins. p. 242. ISBN 0-00-219728-6.
  22. ^ "Asian House-martin - BirdLife Species Factsheet". BirdLife International. retrieved 13 December 2009

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EN

Asian house martin: Brief Summary ( englanti )

tarjonnut wikipedia EN

The Asian house martin (Delichon dasypus) is a migratory passerine bird of the swallow family Hirundinidae. It has mainly blue-black upperparts, other than its white rump, and has pale grey underparts. Its three subspecies breed in the Himalayas and in central and eastern Asia, and spend the winter lower in the mountains or in Southeast Asia. This species is locally abundant and is expanding northward in Siberia, so there are no concerns about its conservation status.

This martin breeds in colonies, building mud nests under an overhang on a vertical cliff or the wall of a building. Both sexes build the nest, incubate the three or four white eggs and feed the chicks. The Asian house martin feeds on small insects taken in flight, usually caught high in the air. The presence of terrestrial springtails and Lepidoptera larvae in its diet indicates that food is sometimes picked from the ground.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia authors and editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EN

Azia hirundo ( Esperanto )

tarjonnut wikipedia EO

La Azia hirundoAzia murhirundo (Delichon dasypus) estas eta migranta paserina birdo el la familio de hirundedoj (Hirundinidae).

Ĝi havas tri subspeciojn:

Nomiga dasypus vintrumas en Sudorienta Azio, kvankam kelkaj restas ĉirkaŭ varmaj printempoj en Japanio, sed cashmiriensis nur moviĝas al malaltaj niveloj de montaroj. La vintra teritorio de nigrimentalis estas nekonata.

Priskribo

Plenkreskulo de Azia hirundo estas 12 cm longa, brilmetale malhelblua supre kun blanka pugo, kaj kun blankaj subaj partoj. Ili diferenciĝas el Murhirundo pro tio, ke ĝi havas grizan gorĝon kaj grizbrunaj, ne blankaj, subflugiloj. La Nepala hirundo havas nigran gorĝon, nigran subvoston, blankajn subflugilojn kaj pli kvadratan voston. Junuloj estas pli senkoloraj kun grizaj subaj partoj.

La voĉo de tiu specio estas fajfeca trilado, kaj la maskla kanto estas rapida za-za-za.

Kutimaro

Azia hirundo estas klifonestumanto, kiu reproduktiĝas en kolonioj sub kornico aŭ vertikala klifo. Ĝi ofte nestumas en grandaj konstruaĵoj kiel temploj kaj pontoj. La nesto estas profunda elkota preskaŭsfero kovrita el herberoj aŭ plumoj. La ino demetas kutime 3 aŭ 4 ovojn kaj ofte postan duan ovodemetadon. Ambaŭ seksoj konstruas la neston, kovas la ovojn kaj manĝigas la idojn.

Tiu murhirundo manĝas insektojn kaptitajn dumfluge.

Referencoj

  • Turner, Angela K; Rose, Chris. (1989) A handbook to the swallows and martins of the world. Christopher Helm. ISBN 0-7470-3202-5.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EO

Azia hirundo: Brief Summary ( Esperanto )

tarjonnut wikipedia EO

La Azia hirundo aŭ Azia murhirundo (Delichon dasypus) estas eta migranta paserina birdo el la familio de hirundedoj (Hirundinidae).

Ĝi havas tri subspeciojn:

D. d. dasypus en sudorienta Rusio, la Kurilaj insuloj kaj Japanio D. d. cashmiriensis en Himalajo D. d. nigrimentalis en sudorienta Ĉinio

Nomiga dasypus vintrumas en Sudorienta Azio, kvankam kelkaj restas ĉirkaŭ varmaj printempoj en Japanio, sed cashmiriensis nur moviĝas al malaltaj niveloj de montaroj. La vintra teritorio de nigrimentalis estas nekonata.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Vikipedio aŭtoroj kaj redaktantoj
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EO

Delichon dasypus ( kastilia )

tarjonnut wikipedia ES

El avión asiático (Delichon dasypus) es una especie de ave paseriforme migratoria de la familia Hirundinidae. Tiene las partes superiores de color negro azulado, a excepción del obispillo que es blanco, y las partes inferiores son de color gris claro. Sus tres subespecies crían en el Himalaya, Asia central y oriental, y pasan el invierno en las montañas del sureste de asiático. Esta especie es localmente abundante y se está expandiendo hacia el norte, en Siberia, así que no hay se considera en peligro.

El avión asiático cría en colonias, construyendo nidos de barro bajo los salientes de los acantilados verticales y los muros de los edificios. Ambos sexos construyen el nido, incuban los tres o cuatro huevos y alimentan a los pollos. Los aviones asiáticos se alimentan de insectos que cazan al vuelo, generalmente a gran altura. La presencia de colémbolos terrestres y larvas de lepidópteros en su dieta indica que algunas veces se alimenta picando en el suelo.

Taxonomía

El avión común descrito científicamente por primera vez por el ornitólogo francés Charles Lucien Bonaparte en 1850 como Chelidon dasypus a partir de un ejemplar recolectado en Borneo,[2][3]​ poco antes de que Frederic Moore y Thomas Horsfield separaran el género Delichon de Hirundo en 1854.[4]​ Fue trasladado al género Delichon desde el género Chelidon junto con el avión común.[5]Delichon es un anagrama del término griego χελιδών (chelīdōn), que significa «golondrina»,[6]​ y dasypus que procede del griego δασύπους «de patas ásperas». Está cercanamente emparentado con los otros dos miembros del género Delichon, el avión nepalí y el avión común.[7]​ Se reconocen tres subespecies:[8]

  • D. d. dasypus, la subespecie nominal descrita por Bonaparte, que cría en el este de Rusia y las islas adyacentes.
  • D. d. cashmeriensis, la variedad del Himalaya y Asia central descrita por el ornitólogo inglés John Gould en 1858 a partir de un espécimen de Cachemira obtenido por Andrew Leith Adams.[9]
  • D. d. nigrimentalis, la forma que se encuentra en el en el sureste de su área de cría, que fue descrita por el ornitólogo alemán Ernst Hartert en 1910 a partir de un espécimen recolectado en Fujian, al sureste de China.[10]

Descripción

Los aviones asiáticos adultos de la subespecie nominal miden 12 cm, tienen la parte superior de la cabeza y la espalda de color negro con irisaciones azules que contrastan con su obispillo blanco y las partes inferiores grises claras. La parte superior de sus alas y cola ligeramente ahorquillada son de color pardo negruzco. Las patas y pies son rosáceas cubiertas de plumas blancas, sus ojos son marrones y su pico negro.[8]​ Hay pocas diferencias en el aspecto entre los sexos, aunque los machos tienen algo más blanquecina las partes inferiores, especialmente con el plumaje recién mudado. Los juveniles de esta especie tienen las partes superiores de color pardo oscuro y son menos brillantes, a veces con una capa parduzca en el obispillo, y tienen las partes inferiores blanco grisáceas.[11]

D. d. cashmiriensis tiene irisaciones azules más brillantes y el obispillo de un blanco más intenso que la subespecie nominal. La tercera subespecie, D. d. nigrimentalis, es más pequeña[8]​ Las tres subespecies se pueden distinguir del avión nepalí porque este último tiene la barbilla negra, y las coberteras inferiores de la cola también negras, y la cola es más cuadrada. El avión asiático también se parece al avión común, pero tiene las partes inferiores más oscuras y tiene la cola más ahorquillada.[8]​ Es más probable la confusión entre los machos adultos del avión asiático, que tienen el vientre más claro, y la subespecie oriental de avión común, D. urbicum lagopus que tiene la cola más ahorquillada que las subespecies occidentales, aunque la horquilla del avión asiático es todavía más pronunciada.[8]

El canto de esta especie es un gorjeo metálico y ondulante. Sus llamadas consisten en un «chip» sordo y metálico, a menudo con dos o tres sílabas. Se parecen a las del avión común pero más roncas.[11]

Distribución y hábitat

La subespecie nominal de avión asiático, D. d. dasypus, cría en el sudeste de Rusia, las islas Kuriles, Japón y algunas veces en Corea. Migra a través del este de China en invierno hasta la península malaya, Borneo, Filipinas, Java y Sumatra; unas pocas aves se quedan en Japón en las primaveras cálidas. D. d. cashmeriensis cría en el Himalaya desde el este de Afganistán hasta Sikkim, extendiéndose hasta el Tíbet por el norte y China central en el oeste.[8]​ Habita entre los 1500 y 5000 metros de altitud, aunque principalmente se concentra entre los 2400 y 4000 metros.[11]​ Esta variedad de avión es un migrador de corta distancia, y pasa el invierno en las altitudes inferiores de la base del Himalayas, aunque algunas aves se van a las planicies del noreste de la India, y en menor cantidad se establecen más lejos en Birmania y el norte de Tailandia. La tercera subespecie, D. d. nigrimentalis, cría en es sureste de China y el sur de Siberia. Sus cuarteles de invierno son desconocidos,[8]​ aunque las aves de Taiwán simplemente se trasladan a altitudes más bajas en invierno.[12]​ Se han avistado aviones asiáticos no reproductores tan al oeste como los Emiratos Árabes Unidos.[13]​ El área de distribución de D. d. cashmeriensis se superpone con la del avión nepalí, aunque crían a diferentes altitudes. La separación debida a la altitud y las pequeñas diferencias en su apariencia parecen suficientes para evitar la hibridación.[14]

El hábitat preferido del avión asiático son los valles y los desfiladeros de las zonas montañosas o los acantilados de las costas, donde las cuevas naturales y las grietas les proporcionan lugares de anidamiento. También cría en los grandes edificios como templos, hoteles o centrales eléctricas.[8]​ Este avión tiende a trasladarse en invierno a zonas abiertas de menor altitud o las colinas, aunque se ha registrado su presencia por encima de los 2.565 m en Tailandia.[15]

Comportamiento

Reproducción

 src=
Aviones asiáticos recolectando barro para su nido.

Los aviones asiáticos anidan en acantilados, en colonias que sitúan en los salientes de los despeaderos verticales, generalmente sin que los nidos lleguen a tocarse. También es frecuente que construyan sus nidos en las grandes edificaciones humanas, como puentes y templos, aunque no con tanta frecuencia como el avión común. Su nido es un cono de barro forrado en su interior con hierba y plumas.[8]​ A diferencia de sus parientes, el avión asiático no suele terminar el cerramiento sus nidos, dejando la parte superior abierta, siendo sus nidos una versión algo más profunda del nido de las golondrinas. Un estudio realizado en Rusia encontró que la mitad de los nidos del área de Baikal estaban abiertos por arribar,[16]​ y también se ha registrado que la subespecie de Himalayan D. d. cashmiriensis construye nidos en forma de cuenco como las golondrinas.[17][18]

Las puestas normales tienen tres o cuatro huevos (ocasionalmente seis) de color blanco que miden de media 20,2x14,1 mm y pesan 2,1 g.[19]​ La duración de la incubación y el desarrollo de los pollos son desconocidos, pero probablemente serán similares a los del avión común, que incuba los huevos durante 14 a 16 días y los pollos tardan en abandonar el nido de 22 a 32 días. Ambos miembros de la pareja se encargan de construir el nido, incubar los huevos y alimentar a los pollos.[8]

Alimentación

El avión asiático se alimenta de insectos que caza al vuelo. Como sus parientes tiende a alimentarse en las alturas atrapando principalmente moscas, áfidos y himenópteros como las hormigas aladas. Capturan además un amplio abanico de insectos, que incluye a lepidópteros, escarabajos y neurópteros. La presencia de colémbolos terrestres y larvas de lepidopteros en su dieta indica que algunas veces se alimenta picando en el suelo.[8]

Depredadores y parásitos

Las aves a menudo albergan parásitos, tanto externos, como piojos y pulgas, como internos. El avión asiático es parasitado por pulgas Ceratophyllus hirundinis,[20]​ y recientemente también se han encontrado evidencias de que pueden portar la malaria aviar.[21]​ Se han estudiado poco los depredadores del avión asiático, pero probablemente son similares a los del avión común, falcónidos rápidos como el alcotán oriental que pueden capturarlos en vuelo.[22]

Estado de conservación

El avión común tiene un área de distribución bastante grande que parece no estar reduciéndose, sus poblaciones son estables, aunque su número total es desconocido. Como su área de distribución es de más de 20.000 kilómetros cuadrados y tiene más de 10 000 individuos adultos, y al no existir grandes declives de sus poblaciones no parece reunir los criterios de vulneravilidad por lo que actualmente se considera a la especie como de Preocupación menor.[23]​ La especie es localmente abundante y parece que se está extendiéndose hacia el norte por Siberia.[8]

Referencias

  1. BirdLife International (2009). «Delichon dasypus». Lista Roja de especies amenazadas de la UICN 2008 (en inglés). ISSN 2307-8235. Consultado el 16 de junio de 2011.
  2. Bonaparte, Charles Lucien (1850). Conspectus generum avium. Lugduni Batavorum (Leyden): E.J. Brill. p. 343. (en latín)
  3. La nomenclatura de Bonaparte es confusa y quizás intentara Hirundo dasypus. Véase Dickinson, Edward C.; Loskot, V.M.; Morioka H.; Somadikarta, S.; van den Elzen, R. (diciembre de 2006). «Systematic notes on Asian birds. 50. Types of the Aegithalidae, Remizidae and Paridae». Zoologische Verhandelingen, Leiden 80 (5): 108. Appendix 1
  4. Moore, F.; Horsfield T. (1854). A catalogue of the birds in the museum of the East-India Company, volume 1. London; Wm. H. Allen & Co. p. 384. La referencia utiliza el parámetro obsoleto |coautores= (ayuda)
  5. Dickinson, Edward C.; Dekker, R W R J; Eck, S; Somadikarta, S (2001). «Systematic notes on Asian birds. 14. Types of the Hirundinidae». Zoologische Verhandelingen, Leiden 335: 138-164.
  6. «House Martin Delichon urbicum (Linnaeus, 1758)». Bird facts. British Trust for Ornithology. Consultado el 24 de enero de 2008.
  7. «ITIS Standard Report Page: Delichon». The Integrated Taxonomic Information System (ITIS). Consultado el 23 de enero de 2008.
  8. a b c d e f g h i j k l Turner, Angela K; Rose, Chris (1989). A handbook to the swallows and martins of the world. Christopher Helm. pp. 230-232. ISBN 0-7470-3202-5.
  9. Gould, John (1858). Proceedings of the Zoological Society of London. 369: 356.
  10. (en alemán) Hartert, Ernst (1910). Die Vogel der palaarktischen Fauna. Systematische Ubersicht der in Europa, Nord-Asien un der Mittelmeerregion vorkommenden Vogel. p. 810.
  11. a b c Rasmussen, Pamela C.; Anderton, John C. (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2. Barcelona: Lynx Edicions. pp. 313-314. ISBN 84-87334-67-9.
  12. «Yan Yan». Bird list. National Feng Huang Ku Bird Park. Archivado desde el original el 23 de febrero de 2011. Revisado el 17 de junio de 28 2011 (en chino)
  13. Al Abdessalaam, Thabit Zahran; Al Bowardi, Mohammed; Ashley-Edmonds, Jane; Aspinall, Simon (2006). The Emirates: A Natural History. Trident Press. p. 366. ISBN 1905486022.
  14. Dickinson, Edward C.; René Dekker (2001). «Systematic notes on Asian birds. 13. A preliminary review of the Hirundinidae». Zoologische Verhandelingen, Leiden 335: 138. ISSN 0024-1652.
  15. Robson, Craig (2004). A Field Guide to the Birds of Thailand. New Holland Press. p. 216. ISBN 1843309211.
  16. Durnev, Yu A; Sirokhin I.N.; Sonin, V. D. (1983). «Materials to the ecology of Delichon dasypus (Passeriformes, Hirundinidae) on Khamar-Daban (South Baikal Territory)». Zoolicheskii Zhurnal 62: 1541-1546.
  17. Oates, Eugene W. (1890). The fauna of British India, including Ceylon and Burma. London: Tracker, Spink and Co. p. 270.
  18. Murray, James (1890). The avifauna of British India and its dependencies: a systematic account. London: Trubner and Co. p. 254.
  19. Datos de Turner (1989) para D. d. cashmiriensis, los huevos de las otras subespecies tienen una media ligeramente inferior.
  20. Rothschild, Miriam; Clay, Theresa (1953). Fleas, Flukes and Cuckoos. A study of bird parasites.. London: Collins. p. 92.
  21. Kyeong Soon Kim, Kyeong Soon; Yoshio Tsuda; Akio Yamada (2009). «Bloodmeal identification and detection of avian malaria parasite from mosquitoes (Diptera: Culicidae) inhabiting coastal areas of Tokyo Bay, Japan». Journal of Medical Entomology 46 (5): 1230-1234. PMID 19769059. doi:10.1603/033.046.0535.
  22. Mullarney, Killian; Svensson, Lars; Zetterstrom, Dan; Grant, Peter (1999). Collins Bird Guide. Collins. p. 242. ISBN 0-00-219728-6.
  23. «Asian House-martin - BirdLife Species Factsheet». BirdLife International. revisado el 17 junio de 2011

 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores y editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ES

Delichon dasypus: Brief Summary ( kastilia )

tarjonnut wikipedia ES

El avión asiático (Delichon dasypus) es una especie de ave paseriforme migratoria de la familia Hirundinidae. Tiene las partes superiores de color negro azulado, a excepción del obispillo que es blanco, y las partes inferiores son de color gris claro. Sus tres subespecies crían en el Himalaya, Asia central y oriental, y pasan el invierno en las montañas del sureste de asiático. Esta especie es localmente abundante y se está expandiendo hacia el norte, en Siberia, así que no hay se considera en peligro.

El avión asiático cría en colonias, construyendo nidos de barro bajo los salientes de los acantilados verticales y los muros de los edificios. Ambos sexos construyen el nido, incuban los tres o cuatro huevos y alimentan a los pollos. Los aviones asiáticos se alimentan de insectos que cazan al vuelo, generalmente a gran altura. La presencia de colémbolos terrestres y larvas de lepidópteros en su dieta indica que algunas veces se alimenta picando en el suelo.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores y editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ES

Delichon dasypus ( baski )

tarjonnut wikipedia EU

Delichon dasypus Delichon generoko animalia da. Hegaztien barruko Hirundinidae familian sailkatua dago.

Erreferentziak

  1. (Ingelesez)BirdLife International (2012) Species factsheet. www.birdlife.org webgunetitik jaitsia 2012/05/07an
  2. (Ingelesez) IOC Master List

Ikus, gainera

(RLQ=window.RLQ||[]).push(function(){mw.log.warn("Gadget "ErrefAurrebista" was not loaded. Please migrate it to use ResourceLoader. See u003Chttps://eu.wikipedia.org/wiki/Berezi:Gadgetaku003E.");});
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipediako egileak eta editoreak
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EU

Delichon dasypus: Brief Summary ( baski )

tarjonnut wikipedia EU

Delichon dasypus Delichon generoko animalia da. Hegaztien barruko Hirundinidae familian sailkatua dago.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipediako egileak eta editoreak
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia EU

Hirondelle de Bonaparte ( ranska )

tarjonnut wikipedia FR

Delichon dasypus

L'Hirondelle de Bonaparte (Delichon dasypus) est une espèce de passereaux migrateurs appartenant à la famille des Hirundinidae. Elle a les parties supérieures principalement bleu-noir, à l'exception de son croupion blanc, et a les parties inférieures gris pâle. Ses trois sous-espèces se reproduisent dans l'Himalaya et dans le centre et l'Est de l'Asie, passant l'hiver à plus basse altitude dans les montagnes ou en Asie du Sud-Est. Cette espèce est localement abondante et sa population est en expansion vers le nord, en Sibérie, et son statut de conservation n'est donc en aucune manière préoccupant.

Cette hirondelle nidifie en colonies, construisant des nids de boue sous un surplomb sur une falaise verticale ou sur le mur d'un bâtiment. Les deux partenaires participent à la construction, couvent les trois ou quatre œufs blancs et nourrissent les oisillons. L'Hirondelle de Bonaparte se nourrit de petits insectes attrapés en vol, généralement haut dans les airs. La présence de collemboles terrestres et de larves de lépidoptères dans son bol alimentaire indique que l'espèce trouve parfois sa nourriture au sol.

Description

 src=
Un juvénile à Taïwan.

L'adulte de la sous-espèce type mesure 12 cm de long. Il est bleu métallique foncé sur le dessus, avec un croupion blanc contrastant, et les parties inférieures blanches ou gris lavé. La queue est légèrement fourchue. La queue et le dessus des ailes sont brun-noir, et le dessous des ailes est gris-brun. Les pattes sont brun-rose et couvertes de plumes blanches, les yeux sont bruns et le bec est noir[2]. Il y a peu de dimorphisme sexuel apparent, mais le mâle a le dessous légèrement plus blanc que la femelle, surtout lorsque le plumage est frais. Les juvéniles ont le plumage moins brillant et ont les parties supérieures marron foncé, parfois d'un brunâtre plus clair vers le croupion, et les parties inférieures gris-blanc[3].

 src=
Hirondelles de Bonaparte à Hokkaido, Japon.

Les parties supérieures de la sous-espèce D. d. cashmiriensis sont d'un bleu plus clair et son croupion plus blanc que chez la sous-espèce nominale. D. d. nigrimentale, l'autre sous-espèce, est la plus petite des trois[2]. L'Hirondelle de Bonaparte peut être distinguée de l'Hirondelle du Népal, qui a le menton et les sous-caudales noirs, avec une queue plus carrée. Delichon dasypus est davantage similaire à l'Hirondelle de fenêtre, mais est plus sombre en dessous que celle-ci avec une échancrure de sa queue moins profonde[2]. La confusion la plus courante est celle entre les Hirondelles de Bonaparte mâles adultes, qui ont des parties inférieures plus pâles, et la sous-espèce de l'Est de l'Hirondelle de fenêtre, D. urbicum lagopodum, qui a une queue moins fourchue que les sous-espèces de l'Ouest, mais qui montre tout de même encore une fourche plus marquée que D. dasypus[2].

Écologie et comportement

Vocalisations

Le chant de cette espèce est un trille métallique ondulant et un gazouillis sifflant. L'appel est un tchip sec et métallique, souvent avec deux ou trois syllabes. Il est semblable à celui de l'Hirondelle de fenêtre, mais en plus rauque[3].

Alimentation

Cette hirondelle se nourrit d'insectes pris au vol. Comme les espèces proches elle se nourrit souvent en vol, en capturant la plupart du temps de petits diptères, pucerons et d'hyménoptères comme les fourmis ailées. Un large panel d'autres insectes sont capturés, comme des lépidoptères, des coléoptères ou des névroptères. La présence dans leur bol alimentaire de collemboles terrestres et de larves de lépidoptères indique que cette hirondelle se nourrit parfois au sol[2].

Reproduction

 src=
Hirondelles de Bonaparte collectant des matériaux pour leur nid, ici des brins d'herbes boueux, à Hokkaido, Japon.

L'Hirondelle de Bonaparte niche dans les falaises, formant des colonies sous un surplomb de falaise verticale, les nids ne se touchant généralement pas. Elle niche aussi fréquemment sur les grands bâtiments comme les temples ou les ponts, mais pas dans la même mesure que l'Hirondelle de fenêtre. Le nid est un profond cône de boue, tapissé d'herbes ou de plumes[2]. Contrairement aux espèces les plus proches, l'Hirondelle de Bonaparte ne ferme souvent pas son nid, qui ressemble alors à une version plus profonde d'un nid d'Hirondelle rustique (Hirundo rustica). Une étude russe autour du lac Baïkal recensait seulement la moitié des nids de type ouvert[4], et la sous-espèce de l'Himalaya D. d. cashmiriense a été signalée construire des nids en coupe peu profonde[5],[6].

Une couvée normale compte trois ou quatre œufs (parfois jusqu'à six), mesurant en moyenne 20,2 × 14,1 mm et pesant 2,1 g pour la sous-espèce himalayenne[2]. La durée d'incubation et l'âge d'envol ne sont pas connus, mais sont probablement semblables à ceux de l'Hirondelle de fenêtre, qui a une période d'incubation de 14 à 16 jours, et dont les jeunes s'envolent 22 à 32 jours après l'éclosion. Les deux partenaires participent à la construction du nid, à la couvaison des œufs et au nourrissage des poussins[2].

Prédateurs et parasites

Les oiseaux sont souvent porteurs de parasites, aussi bien de poux et de puces à l'extérieur que de parasites sanguins. L'Hirondelle de Bonaparte est un hôte de la puce Ceratophyllus hirundinis[7] et peut montrer des signes de paludisme aviaire[8]. Les prédateurs de cet oiseau ont été peu étudiés, mais ils sont sans doute semblables à ceux de l'Hirondelle de fenêtre, comme le rapide Faucon aldrovandin (Falco severus) qui peut chasser ses proies en vol[9].

Répartition et habitat

 src=
Répartition de l'Hirondelle de Bonaparte en Asie.
  • Résident à l'année
  • Zones de reproduction
  • Zones d'hivernage

La sous-espèce nominale de l'Hirondelle de Bonaparte, D. d. dasypus, se reproduit dans le Sud-Est de la Russie, les îles Kouriles, le Japon et parfois la péninsule de Corée. Elle migre à travers l'Est de la Chine pour passer l'hiver dans la péninsule Malaise, à Bornéo, Sumatra, aux Philippines ou sur Java ; quelques oiseaux restent autour des sources thermales au Japon.

La sous-espèce D. d. cashmeriense niche dans l'Himalaya, depuis l'Afghanistan à l'est jusqu'à Sikkim, et vers le nord au Tibet et en Chine occidentale et centrale[2]. Elle vit entre 1 500 et 5 000 mètres d'altitude, mais surtout entre 2 400 et 4 000 mètres[3]. Ce groupe migre sur de petites distances, passant principalement l'hiver à des altitudes plus basses dans les contreforts de l'Himalaya, mais avec quelques oiseaux partant pour les plaines du Nord de l'Inde, et moins encore partant plus loin, au Myanmar et dans le Nord de la Thaïlande.

La troisième sous-espèce, D. d. nigrimentale, se reproduit dans le sud de la Chine et dans le sud de la Sibérie. Ses quartiers d'hiver sont inconnus[2], mais les oiseaux de Taïwan descendent à des altitudes plus basses en hiver[10]. Des Hirondelles de Bonaparte non reproductrices ont été trouvées à l'ouest jusqu'aux Émirats arabes unis[11]. La répartition de D. d. cashmeriense chevauche celle de l'Hirondelle du Népal, bien que ces deux espèces se reproduisent à des altitudes quelque peu différentes. La séparation altitudinale et les petites différences morphologiques semblent suffisantes pour empêcher l'hybridation[12].

L'habitat préféré par l'Hirondelle du Népal sont les vallées et les gorges des zones montagneuses ou des falaises côtières, où des grottes ou des crevasses naturelles fournissent des sites de nidification. Cette hirondelle peut également se reproduire sur de grands édifices humains comme les temples, les hôtels ou les centrales électriques[2]. Si l'oiseau rejoint généralement des altitudes plus basses l'hiver, pour des paysages plus ouverts ou vallonnés, elle a été retrouvée jusqu'à 2 565 m en Thaïlande[13].

Taxinomie

 src=
Dessin de 1874 par John Gerrard Keulemans, représentant en haut à droite une Hirondelle de Bonaparte, reconnaissable à sa courte queue, et en bas à gauche une Hirondelle de fenêtre.

L'Hirondelle de Bonaparte a été scientifiquement décrite par le naturaliste et ornithologue français Charles-Lucien Bonaparte en 1850 à partir d'un oiseau recueilli à Bornéo. Elle est citée sous le nom de Hirundo dasypus mais placée dans une section portant le nom de genre Chelidon[14] ; le cas est ambigu mais le protonyme retenu est Chelidon dasypus[15]. Elle est déplacée vers un nouveau genre, Delichon, par l'entomologiste britannique Frederic Moore et le naturaliste américain Thomas Horsfield en 1854[16]. Delichon est une anagramme du mot de grec ancien χελιδών (chelīdōn), qui signifie « hirondelle »[17], et dasypus de δασύς (dasús) pour « velu, poilu » et πούς (poús) pour « pied » et signifie donc « pattes velues ». Ses plus proches parents sont les deux autres membres du genre, l'Hirondelle du Népal (D. nipalense) et l'Hirondelle de fenêtre (D. urbicum)[18].

Selon le Congrès ornithologique international[19] et Alan P. Peterson[20] il existe trois sous-espèces :

Menaces et conservation

L'Hirondelle de Bonaparte possède une grande aire de répartition qui ne semble pas en recul, et ses effectifs semblent être stables, même si la population totale est inconnue. Sa distribution couvrant plus de 20 000 km2 et l'espèce comptant plus de 10 000 individus adultes sans baisse importante dans la distribution ou dans les effectifs, l'espèce ne semble pas répondre aux critères pour être considérée comme vulnérables, et l'UICN la considère comme espèce de préoccupation mineure (LC)[1],[23]. Cette espèce est localement abondante et semble être en expansion vers le nord, dans le sud de la Sibérie[2].

Annexes

Références taxinomiques

Notes et références
  • (en) Cet article est partiellement ou en totalité issu de l’article de Wikipédia en anglais intitulé .
  1. a et b UICN, consulté le 23 mai 2012
  2. a b c d e f g h i j k et l Turner et Rose (1989)
  3. a b et c Rasmussen (2005)
  4. (en) Yu A. Durnev, I.N. Sirokhin et V.D. Sonin, « Materials to the ecology of Delichon dasypus (Passeriformes, Hirundinidae) on Khamar-Daban (South Baikal Territory) », Zoolicheskii Zhurnal, vol. 62,‎ 1983, p. 1541–1546
  5. (en) Eugene W. Oates, The fauna of British India, including Ceylon and Burma, Londres, Tracker, Spink and Co, 1890 (lire en ligne), p. 270
  6. (en) James Murray, The avifauna of British India and its dependencies: a systematic account, Londres, Trubner and Co, 1890 (lire en ligne), p. 254
  7. (en) Miriam Rothschild et Theresa Clay, Fleas, Flukes and Cuckoos. A study of bird parasites, Londres, Collins, 1953 (lire en ligne), p. 92
  8. (en) Kyeong Soon Kim, Yoshio Tsuda et Akio Yamada, « Bloodmeal Identification and Detection of Avian Malaria Parasite From Mosquitoes (Diptera: Culicidae) Inhabiting Coastal Areas of Tokyo Bay, Japan », Journal of Medical Entomology, vol. 46, no 5,‎ septembre 2009, p. 1230-1234 (DOI )
  9. (en) Killian Mullarney, Lars Svensson, Dan Zetterstrom et Peter Grant, Collins Bird Guide, Collins, 1999 (ISBN 0-00-219728-6), p. 242
  10. (zh) « Yan Yan », sur Bird list, National Feng Huang Ku Bird Park
  11. (en) Thabit Zahran Al Abdessalaam, Mohammed Al Bowardi, Jane Ashley-Edmonds et Simon Aspinall, The Emirates: A Natural History, Trident Press, 2006 (ISBN 1-905486-02-2), p. 366
  12. (en) Edward C. Dickinson et René Dekker, « Systematic notes on Asian birds. 13. A preliminary review of the Hirundinidae », Zoologische Verhandelingen, Leiden, vol. 335,‎ 2001, p. 138 (ISSN , lire en ligne)
  13. (en) Craig Robson, A Field Guide to the Birds of Thailand, New Holland Press, 2004, 216 p. (ISBN 1-84330-921-1)
  14. (en) Charles-Lucien Bonaparte, Conspectus generum avium, Lugduni Batavorum (Leyden): E.J. Brill, 1850 (lire en ligne), p. 343 :

    « Media quasi inter Cotyles et Chelidonem, cujus autem altera species pedibus dense plumosis; minor, cauda multo breviore, minus emarginata; coloribus similibus, subtus autem sordidior, collari adumbrata »

  15. (en) Edward C. Dickinson, V.M. Loskot, H. Morioka, S. Somadikarta et R. van den Elzen, « Systematic notes on Asian birds. 50 - Types of the Aegithalidae, Remizidae and Paridae », Zoologische Verhandelingen, vol. 80, no 5,‎ décembre 2006, p. 108 (lire en ligne)
  16. (en) F. Moore et T. Horsfield, A catalogue of the birds in the museum of the East-India Company, vol. 1, Londres, Wm. H. Allen & Co, 1854, p. 384
  17. (en) « House Martin Delichon urbicum (Linnaeus, 1758) », sur Bird facts, British Trust for Ornithology
  18. (en) « ITIS Standard Report Page: Delichon », The Integrated Taxonomic Information System (ITIS)
  19. a b c et d Congrès ornithologique international, consulté le 23 février 2012
  20. Alan P. Peterson, consulté le 23 février 2012
  21. (en) John Gould, « Descriptions of Two New Species of the Family Hirundinidae », Proceedings of the Zoological Society of London, vol. 369,‎ 1858, p. 356 (lire en ligne)
  22. (de) Ernst Hartert, Die Vögel der paläarktischen Fauna systematische Übersicht der in Europa, Nord-Asien und der Mittelmeerregion vorkommenden Vögel, 1910 (lire en ligne), p. 810
  23. (en) « Asian House-martin - BirdLife Species Factsheet », BirdLife International (consulté le 23 mai 2012)
La version du 25 juillet 2012 de cet article a été reconnue comme « bon article », c'est-à-dire qu'elle répond à des critères de qualité concernant le style, la clarté, la pertinence, la citation des sources et l'illustration.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia FR

Hirondelle de Bonaparte: Brief Summary ( ranska )

tarjonnut wikipedia FR

Delichon dasypus

L'Hirondelle de Bonaparte (Delichon dasypus) est une espèce de passereaux migrateurs appartenant à la famille des Hirundinidae. Elle a les parties supérieures principalement bleu-noir, à l'exception de son croupion blanc, et a les parties inférieures gris pâle. Ses trois sous-espèces se reproduisent dans l'Himalaya et dans le centre et l'Est de l'Asie, passant l'hiver à plus basse altitude dans les montagnes ou en Asie du Sud-Est. Cette espèce est localement abondante et sa population est en expansion vers le nord, en Sibérie, et son statut de conservation n'est donc en aucune manière préoccupant.

Cette hirondelle nidifie en colonies, construisant des nids de boue sous un surplomb sur une falaise verticale ou sur le mur d'un bâtiment. Les deux partenaires participent à la construction, couvent les trois ou quatre œufs blancs et nourrissent les oisillons. L'Hirondelle de Bonaparte se nourrit de petits insectes attrapés en vol, généralement haut dans les airs. La présence de collemboles terrestres et de larves de lépidoptères dans son bol alimentaire indique que l'espèce trouve parfois sa nourriture au sol.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Auteurs et éditeurs de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia FR

Layang-layang rumah ( Indonesia )

tarjonnut wikipedia ID

Layang-layang rumah (bahasa Latin: Delichon dasypus) adalah spesies burung dari keluarga Hirundinidae, dari genus Delichon. Burung ini merupakan jenis burung pemakan serangga keci yang memiliki habitat di perbukitan, tersebar sampai ketinggian 1.500 m dpl.

Ciri-ciri

Layang-layang rumah memiliki tubuh berukuran kecil (13 cm). Tubuh gemuk. Warna hitam dan putih. Tungging putih. Ekor khas membelah ringan. Tubuh bagian atas biru baja. Tunggir putih. Dada putih abu-abu. Iris coklat, paruh hitam, kaki kemerahjambuan. Hidup sendirian atau berbaur dengan Layang-layang atau Walet lain. Lebih banyak terbang diudara dibandingkan dengan Layang-layang lain.

Penyebaran

  • Berbiak: India utara - Jepang.
  • Migran: Asia tenggara, Sunda Besar, Filipina, Sumatra, Kalimantan, Jawa, Bali.

Galeri

Referensi

  1. ^ BirdLife International (2012). "Delichon dasypus". IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.1. International Union for Conservation of Nature. Diakses tanggal 16 July 2012.Pemeliharaan CS1: Menggunakan parameter penulis (link)
Scilab128.png Artikel bertopik burung ini adalah sebuah rintisan. Anda dapat membantu Wikipedia dengan mengembangkannya.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Penulis dan editor Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ID

Layang-layang rumah: Brief Summary ( Indonesia )

tarjonnut wikipedia ID

Layang-layang rumah (bahasa Latin: Delichon dasypus) adalah spesies burung dari keluarga Hirundinidae, dari genus Delichon. Burung ini merupakan jenis burung pemakan serangga keci yang memiliki habitat di perbukitan, tersebar sampai ketinggian 1.500 m dpl.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Penulis dan editor Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia ID

Burung Layang-layang Belakang Putih ( Malaiji )

tarjonnut wikipedia MS

Burung Layang-Layang Belakang Putihialah salah satu daripada haiwan yang boleh di dapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Delichon dasypus.

Ciri-ciri

Burung Layang-layang Belakang Putih ialah haiwan yang tergolong dalam golongan benda hidup, alam : haiwan, filum : kordata, sub-filum : bertulang belakang (vertebrata), kelas : burung. Burung Layang-layang Belakang Putih ialah haiwan berdarah panas, mempunyai sayap dan badan yang dilitupi bulu pelepah.

Paruh Burung Layang-layang Belakang Putih tidak bergigi.

Makanan

Pembiakan

Burung Layang-layang Belakang Putih membiak dengan bertelur. Telur Burung Layang-layang Belakang Putih bercengkerang keras.

Habitat

Pautan luar


Senarai burung Burung merpati A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P - Q - R - S - T - U - V - W - X - Y - Z
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Pengarang dan editor Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia MS

Burung Layang-layang Belakang Putih: Brief Summary ( Malaiji )

tarjonnut wikipedia MS

Burung Layang-Layang Belakang Putihialah salah satu daripada haiwan yang boleh di dapati di Malaysia. Nama sainsnya ialah Delichon dasypus.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Pengarang dan editor Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia MS

Aziatische huiszwaluw ( flaami )

tarjonnut wikipedia NL

Vogels

De Aziatische huiszwaluw (Delichon dasypus) is een vogel uit de familie van zwaluwen (Hirundinidae).

Verspreiding en leefgebied

Deze soort komt voor in het zuiden en oosten van Azië en telt 3 ondersoorten:

  • Delichon dasypus cashmeriense: van de Himalaya tot zuidelijk centraal China.
  • Delichon dasypus nigrimentale: zuidelijk en oostelijk China en Taiwan.
  • Delichon dasypus dasypus: van zuidelijk centraal Siberië tot noordoostelijk China, Korea en Japan.

Externe link

Bronnen, noten en/of referenties
Geslachten en soorten van Zwaluwen (Hirundinidae)
Alopochelidon:bruinkopzwaluw (Alopochelidon fucata)Atticora:witbandzwaluw (Atticora fasciata) · zwartkraagzwaluw (Atticora melanoleuca)Cecropis:ceylonzwaluw (Cecropis hyperythra) · Kaapse zwaluw (Cecropis cucullata) · moskeezwaluw (Cecropis senegalensis) · roodborstzwaluw (Cecropis semirufa) · roodbuikzwaluw (Cecropis badia) · roodstuitzwaluw (Cecropis daurica) · savannezwaluw (Cecropis abyssinica) · soendazwaluw (Cecropis striolata) · West-Afrikaanse zwaluw (Cecropis domicella)Cheramoeca:witrugzwaluw (Cheramoeca leucosterna)Delichon:Aziatische huiszwaluw (Delichon dasypus) · Nepalese huiszwaluw (Delichon nipalense) · huiszwaluw (Delichon urbicum)Haplochelidon:Andeszwaluw (Haplochelidon andecola)Hirundo:Angolese zwaluw (Hirundo angolensis) · benguelazwaluw (Hirundo nigrorufa) · blauwe zwaluw (Hirundo atrocaerulea) · boerenzwaluw (Hirundo rustica) · bontvleugelzwaluw (Hirundo leucosoma) · Ethiopische zwaluw (Hirundo aethiopica) · hutzwaluw (Hirundo domicola) · parelborstzwaluw (Hirundo dimidiata) · roodkeelzwaluw (Hirundo lucida) · roodkruinzwaluw (Hirundo smithii) · welkomzwaluw (Hirundo neoxena) · witkeelzwaluw (Hirundo albigularis) · witstaartzwaluw (Hirundo megaensis) · zuidzeezwaluw (Hirundo tahitica) · zwarte zwaluw (Hirundo nigrita)Neochelidon:witflankzwaluw (Neochelidon tibialis)Notiochelidon:blauwwitte zwaluw (Notiochelidon cyanoleuca) · bleekpootzwaluw (Notiochelidon flavipes) · muiszwaluw (Notiochelidon murina) · zwartkapzwaluw (Notiochelidon pileata)Petrochelidon:feezwaluw (Petrochelidon ariel) · Indische klifzwaluw (Petrochelidon fluvicola) · Gabonzwaluw (Petrochelidon fuliginosa) · holezwaluw (Petrochelidon fulva) · Australische boomzwaluw (Petrochelidon nigricans) · Eritrese klifzwaluw (Petrochelidon perdita) · Preuss' klifzwaluw (Petrochelidon preussi) · Amerikaanse klifzwaluw (Petrochelidon pyrrhonota) · roodkeelklifzwaluw (Petrochelidon rufigula) · Peru-klifzwaluw (Petrochelidon rufocollaris) · Kaapse klifzwaluw (Petrochelidon spilodera)Phedina:maskarenenzwaluw (Phedina borbonica) · Brazza's zwaluw (Phedina brazzae)Progne:grijsborstpurperzwaluw (Progne chalybea) · Cubaanse purperzwaluw (Progne cryptoleuca) · Caribische purperzwaluw (Progne dominicensis) · Patagonische purperzwaluw (Progne elegans) · Galápagospurperzwaluw (Progne modesta) · Peruaanse purperzwaluw (Progne murphyi) · Sinaloapurperzwaluw (Progne sinaloae) · purperzwaluw (Progne subis) · bruinborstpurperzwaluw (Progne tapera)Psalidoprocne:witkopkamzwaluw (Psalidoprocne albiceps) · Kameroenkamzwaluw (Psalidoprocne fuliginosa) · junglekamzwaluw (Psalidoprocne nitens) · fanteekamzwaluw (Psalidoprocne obscura) · blauwzwarte kamzwaluw (Psalidoprocne pristoptera)Pseudhirundo:grijsstuitzwaluw (Pseudhirundo griseopyga)Pseudochelidon:Congozwaluw (Pseudochelidon eurystomina) · Siantarazwaluw (Pseudochelidon sirintarae)Ptyonoprogne:Indische rotszwaluw (Ptyonoprogne concolor) · Kaapse rotszwaluw (Ptyonoprogne fuligula) · vale rotszwaluw (Ptyonoprogne obsoleta) · rotszwaluw (Ptyonoprogne rupestris)Riparia:Indische oeverzwaluw (Riparia chinensis) · witbrauwzwaluw (Riparia cincta) · Congo-oeverzwaluw (Riparia congica) · bleke oeverzwaluw (Riparia diluta) · vale oeverzwaluw (Riparia paludicola) · oeverzwaluw (Riparia riparia)Stelgidopteryx:
Tachycineta:Zuid-Amerikaanse ruwvleugelzwaluw (Stelgidopteryx ruficollis) · Noord-Amerikaanse ruwvleugelzwaluw (Stelgidopteryx serripennis)
mangrovezwaluw (Tachycineta albilinea) · witbuikzwaluw (Tachycineta albiventer) · boomzwaluw (Tachycineta bicolor) · Bahamazwaluw (Tachycineta cyaneoviridis) · goudzwaluw (Tachycineta euchrysea) · Chileense zwaluw (Tachycineta leucopyga) · witstuitzwaluw (Tachycineta leucorrhoa) · Stolzmanns zwaluw (Tachycineta stolzmanni) · groene zwaluw (Tachycineta thalassina)
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia-auteurs en -editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia NL

Aziatische huiszwaluw: Brief Summary ( flaami )

tarjonnut wikipedia NL

De Aziatische huiszwaluw (Delichon dasypus) is een vogel uit de familie van zwaluwen (Hirundinidae).

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia-auteurs en -editors
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia NL

Oknówka wschodnia ( puola )

tarjonnut wikipedia POL
Commons Multimedia w Wikimedia Commons

Oknówka wschodnia[4], oknówka azjatycka[5] (Delichon dasypus) – migrujący gatunek ptaka z rodziny jaskółkowatych (Hirundinidae), o niebieskoczarnym grzbiecie, białej nasadzie ogona i jasnoszarym brzuchu. Trzy podgatunki występują w Himalajach i wschodniej i środkowej Azji, zimę spędzają w niższych partiach gór lub w południowo-wschodniej Azji. Ptak liczny, na północy występujący aż po Syberię, niezagrożony wyginięciem.

Oknówki wschodnie wychowują się w koloniach. Ich gniazda z błota zawieszone są pod półkami skalnymi lub na ścianach budynków. Zarówno samiec, jak i samica budują gniazdo, wysiadują 3-4 białe jaja i opiekują się młodymi. Ptak żywi się niewielkimi owadami łapanymi w locie, wysoko nad ziemią. Obecne w jej diecie skoczogonki i larwy motyli sugerują, że zwierzę czasem poluje także na ziemi.

Taksonomia

Oknówka wschodnia została po raz pierwszy opisana w 1850 przez naturalistę i ornitologa Carlesa Bonaparte na podstawie okazu schwytanego na Borneo. Nadano jej nazwę Chelidon dasypus[6][7]. Krótko potem – w 1854 – dwaj naukowcy Frederic Moore i Thomas Horsfield przenieśli ją do nowo utworzonego rodzaju Delichon[8]. Delichon to anagram greckiego słowa χελιδών (chelīdōn), oznaczającego jaskółkę[9], a dasypus pochodzi z greckiego δασύπους "gładko-nogi". Najbliższymi krewnymi oknówki wschodniej są inne ptaki z rodzaju Delichonoknówka zwyczajna i oknówka nepalska[10]. Wyróżnia się trzy podgatunki oknówki azjatyckiej[11][12][2]:

  • D. d. cashmeriensis – podgatunek występujący w Himalajach i Azji centralnej, opisane przez angielskiego ornitologa Johna Goulda w 1858 na podstawie okazu schwytanego przez Andrew Leith Adamsa w Kaszmirze[13]
  • D. d. nigrimentalis – opisany przez niemieckiego ornitologa Ernsta Harterta w 1910 na podstawie okazu schwytanego w Fujian[14].
  • D. d. dasypus – podgatunek opisany przez Bonapartego, rozmnażający się we wschodniej Rosji i na niedaleko położonych wyspach.

Opis

Dorosła oknówka wschodnia mierzy 12 cm. Posiada ciemnoniebieskie ubarwienie, z kontrastującą białą nasadą ogona i jasnoszarym brzuchem. Ogon jest lekko rozwidlony, brązowoczarny (podobnie jak lotki). Nogi i stopy – brązowo-różowe, otoczone białymi piórami; oczy – brązowe, dziób – czarny[11]. Występuje bardzo niewielki dymorfizm płciowy, samce mają zazwyczaj nieco bielszy brzuch, niż samice, zwłaszcza tuż po pierzeniu. Młode ptaki mają mniej błyszczące pióra, ciemnobrązowy grzbiet, czasami z brązowym nalotem na nasadzie ogona[15].

W stosunku do D. d. dasypus D. d. cashmiriensis jest nieco jaskrawiej ubarwiony i mniejszy. Najmniejszym podgatunkiem jest D. d. nigrimentalis[11]. Wszystkie podgatunki mogą być odróżnione od oknówki nepalskiej po białym podbródku (oknówka nepalska ma podbródek czarny), czarnych pokrywach ogona i bardziej kwadratowym ogonie. Od jaskółki oknówki oknówkę azjatycką odróżnia słabiej rozwidlony ogon i ciemniejszy brzuch[11].

Głos oknówki wschodniej to szemrzący, metaliczny trel, świstliwy świergot lub suchy, metaliczny pisk. Odgłosy są podobne do śpiewu jaskółki oknówki, aczkolwiek bardziej zgrzytliwe[15].

Występowanie i środowisko

D. d. dasypus rozmnaża się w południowo-wschodniej Rosji, na Wyspach Kurylskich, w Japonii i czasami Korei. W zimie przelatuje przez wschodnie Chiny i zimuje na Półwyspie Malajskim, Borneo, Filipinach, Jawie i Sumatrze, niekiedy pozostaje w Japonii. D. d. cashmeriensis rozmnaża się w Himalajach, od Afganistanu do Sikkim, oraz od Tybetu do zachodnich i centralnych Chin[11]. Występuje na wysokościach 1500-5000m n.p.m., najczęściej na 2400–4000 m[15]. Ten podgatunek migruje na niewielkie odległe, głównie zlatuje w niższe partie gór, czasem migruje do północno-wschodnich Indii, a niekiedy do Mjanmy i północnej Tajlandii. Trzeci podgatunek, D. d. nigrimentalis, rozmnaża się w południowo-wschodnich Chinach i południowej Syberii. Nie wiadomo, gdzie zimuje[11], ale ptaki z Tajlandii migrują jedyne na niżej położone tereny[16]. Oknówki azjatyckie można spotkać aż po Zjednoczone Emiraty Arabskie, choć tam się nie rozmnażają[17]. Obszar występowania D. d. cashmeriensis pokrywa się z obszarem oknowki alpejskiej, ale rozmażają się na różnych wysokościach. Możliwe, że pomiędzy tymi dwoma gatunkami dochodzi do krzyżowania[18].

Oknówka wschodnia najchętniej żyje na wzgórzach i w wąwozach na terenach górzystych, oraz na nadmorskich klifach, gdzie naturalne jaskinie i szczeliny dostarczają miejsca na gniazdo. Rozmnaża się także na dużych budynkach, takich jak kościoły, hotele, elektrownie[11]. W zimie zazwyczaj zlatuje na niżej położone tereny, chociaż w Tajlandii spotkano osobniki na wysokości 2565 m[19].

Zachowanie

Rozmnażanie

 src=
Jaskółka zbierająca materiał na gniazdo

Oknówka wschodnia rozmnaża się w koloniach, na klifach. Gniazda zawiesza pod nawisami skalnymi. Często także gnieździ się na dużych budynkach, takich jak mosty czy kościoły, ale nie w tak dużej ilości jak oknówka zwyczajna. Gniazdo budowane jest z błota, trawy i piór[11]. W przeciwieństwie do pokrewnych gatunków, jaskółka azjatycka czasem nie zabudowuje do końca gniazd i nadaje im wygląd głębszej wersji gniazda dymówki. Rosyjskie badania dowiodły, że połowa gniazd w rejonie Jeziora Bajkał była typu otwartego[20]. Podgatunek D. d. cashmiriensis buduje gniazda w kształcie płytkiej filiżanki[21][22].

Zazwyczaj lęg liczy 3-4 (okazjonalnie 6) białych jaj mierzących 20,2 mm × 14,1 mm i ważących 2,1 g[23]. Czas wysiadywania i karmienia młodych jest nieznany; prawdopodobnie jest zbliżony do czasu jaskółki oknówki (wysiadywanie 14-16 dni, karmienie 22-32 dni). Budową gniazda, wysiadywaniem jaj i karmieniem młodych zajmują się oboje rodzice[11].

Pożywienie

Oknówka wschodnia żywi się insektami chwytanymi w locie. Zjada głównie niewielkie muchy, mszyce z rodzaju Aphis i błonkoskrzydłe, takie jak latające mrówki. Jej jadłospis uwzględnia także wiele innych owadów: motyle, żuki, sieciarki. Pożywia się czasami na ziemi, dowodzi tego obecność w ich diecie skoczogonków i larw motyli[11].

Drapieżniki i pasożyty

Ptaki te często są nosicielami pasożytów – zarówno zewnętrznych (pchły, wszy), jak i wewnętrznych (pasożytów krwi). Oknówka wschodnia jest głównym nosicielem jednego z gatunków pcheł – Ceratophyllus hirundinis[24], a ostatnio odkryto u jej przedstawicieli oznaki ptasiej odmiany malarii[25]. Słabo poznano główne drapieżniki polujące na te ptaki. Prawdopodobnie są to gatunki podobne do tych atakujących oknówki, zwłaszcza szybko latające sokoły (np. sokół rdzawobrzuchy) chwytające swoje ofiary w locie[26].

Ochrona

Oknówka wschodnia jest rozpowszechniona na dużym terenie, a liczba osobników wydaje się stabilna, choć jest nieznana. Skutkiem tego została zakwalifikowana przez IUCN jako gatunek najmniejszej troski[27]. Osobniki gatunku są spotykane powszechnie i mogą występować nawet w południowej Syberii[11].

Przypisy

  1. Delichon dasypus, w: Integrated Taxonomic Information System (ang.).
  2. a b Asian House Martin (Delichon dasypus) (ang.). IBC: The Internet Bird Collection. [dostęp 2012-09-05].
  3. BirdLife International 2012, Delichon dasypus [w:] The IUCN Red List of Threatened Species 2016 [online], wersja 2015-4 [dostęp 2016-02-29] (ang.).
  4. P. Mielczarek, M. Kuziemko: Podrodzina: Hirundininae Rafinesque, 1815 - jaskółki (wersja: 2015-10-01). W: Kompletna lista ptaków świata [on-line]. Instytut Nauk o Środowisku Uniwersytetu Jagiellońskiego. [dostęp 2016-02-29].
  5. P. Mielczarek, W. Cichocki. Polskie nazewnictwo ptaków świata. „Notatki Ornitologiczne”. Tom 40. Zeszyt specjalny, 1999. ISSN 0550-0842.
  6. Charles Lucien Bonaparte: Conspectus generum avium. Lugduni Batavorum (Leyden): E.J. Brill, 1850, s. 343.
  7. Nomenklatura Bonapartego nie jest pewna, mógł mieć na myśli Hirundo dasypus. Zobacz Edward C. Dickinson, Loskot, V.M.; Morioka H.; Somadikarta, S.; van den Elzen, R. Systematic notes on Asian birds. 50. Types of the Aegithalidae, Remizidae and Paridae. „Zoologische Verhandelingen, Leiden”, s. 108, 2006.
  8. F. Moore: A catalogue of the birds in the museum of the East-India Company, volume 1. London; Wm. H. Allen & Co, 1854, s. 384.
  9. House Martin Delichon urbicum (Linnaeus, 1758). W: Bird facts [on-line]. British Trust for Ornithology, 2008-01-24.
  10. ITIS Standard Report Page: Delichon. The Integrated Taxonomic Information System (ITIS), 2008-01-23. [dostęp 2010-02-25].
  11. a b c d e f g h i j k Angela K Turner: A handbook to the swallows and martins of the world. Christopher Helm, 1989, s. 230–232. ISBN 0-7470-3202-5.
  12. F. Gill, D. Donsker: Swallows (ang.). IOC World Bird List: Version 6.1. [dostęp 2016-02-29].
  13. John Gould. „Proceedings of the Zoological Society of London.”. 369, s. 356, 1858.
  14. Ernst Hartert: Die Vogel der palaarktischen Fauna. Systematische Ubersicht der in Europa, Nord-Asien un der Mittelmeerregion vorkommenden Vogel. 1910, s. 810.
  15. a b c Pamela C. Rasmussen: Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2. Barcelona. s. 313-314. ISBN I84-87334-67-9.
  16. Yan Yan. W: National Feng Huang Ku Bird Park [on-line]. Bird list, 28 grudnia 2009.
  17. Thabit Zahran Al Abdessalaam: The Emirates: A Natural History. Trident Press, 2006, s. 366. ISBN 1-905486-02-2.
  18. Edward C. Dickinson. Systematic notes on Asian birds. 13. A preliminary review of the Hirundinidae. „Zoologische Verhandelingen, Leiden”. 335, s. 138, 2001. ISSN 0024-1652.
  19. Craig Robson: A Field Guide to the Birds of Thailand. New Holland Press, 2004, s. 216. ISBN 1-84330-921-1.
  20. Yu A Durnev. Materials to the ecology of Delichon dasypus (Passeriformes, Hirundinidae) on Khamar-Daban (South Baikal Territory). „Zoolicheskii Zhurnal”. 62, s. 1541-1546, 1983.
  21. Eugene W Oates: The fauna of British India, including Ceylon and Burma. London: Tracker, Spink and Co, 1890, s. 270.
  22. James Murray: The avifauna of British India and its dependencies: a systematic account. London: Trubner and Co, 1890, s. 169-170.
  23. Dane z Turner (1989) dla D. d. cashmiriensis, Jaja innych podgatunków są nieco mniejsze
  24. Rothschild, Miriam; Clay, Theresa: Fleas, Flukes and Cuckoos. A study of bird parasites.. London: Collins, 1953, s. 92.
  25. Kyeong Soon Kim. =Bloodmeal identification and detection of avian malaria parasite from mosquitoes (Diptera: Culicidae) inhabiting coastal areas of Tokyo Bay, Japan. „Journal of Medical Entomology”. 46, s. 1230-1234, 2009. DOI: 10.1603/033.046.0535.
  26. Killian Mullarney: Collins Bird Guide. Collins, 1999, s. 242. ISBN 0-00-219728-6.
  27. Asian House-martin – BirdLife Species Factsheet. BirdLife International. [dostęp 2009-12-13].
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia POL

Oknówka wschodnia: Brief Summary ( puola )

tarjonnut wikipedia POL

Oknówka wschodnia, oknówka azjatycka (Delichon dasypus) – migrujący gatunek ptaka z rodziny jaskółkowatych (Hirundinidae), o niebieskoczarnym grzbiecie, białej nasadzie ogona i jasnoszarym brzuchu. Trzy podgatunki występują w Himalajach i wschodniej i środkowej Azji, zimę spędzają w niższych partiach gór lub w południowo-wschodniej Azji. Ptak liczny, na północy występujący aż po Syberię, niezagrożony wyginięciem.

Oknówki wschodnie wychowują się w koloniach. Ich gniazda z błota zawieszone są pod półkami skalnymi lub na ścianach budynków. Zarówno samiec, jak i samica budują gniazdo, wysiadują 3-4 białe jaja i opiekują się młodymi. Ptak żywi się niewielkimi owadami łapanymi w locie, wysoko nad ziemią. Obecne w jej diecie skoczogonki i larwy motyli sugerują, że zwierzę czasem poluje także na ziemi.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autorzy i redaktorzy Wikipedii
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia POL

Delichon dasypus ( portugali )

tarjonnut wikipedia PT

A andorinha-de-bando (Delichon dasypus) é uma ave passeriforme da família Hirundinidae.

Descrição

O adulto da andorinha-de-bando mede aproximadamente 12 cm de comprimento. Apresenta partes superiores de coloração azul-metálica, com partes inferiores e uropígios brancos. Difere da andorinha-dos-beirais quanto à coloração da garganta, a qual é cinzenta ou cinza-acastanhado, ao invés de branco.

Subespécies

Existem três subespécies de andorinha-de-bando:

A subespécie D. d. dasypus passa o inverno no sudesde da Ásia, embora alguns indivíduos permaneçam próximos a águas termais no Japão. D. d. cashmiriensis é o único que procura baixas altitudes durante o inverno. O alcance da invernada de D. d. nigrimentalis é desconhecido.

Referências

  • Turner, Angela K; Rose, Chris (1989). A handbook to the swallows and martins of the world. Christopher Helm. ISBN 0-7470-3202-5.
  • Banks, R. C., R. W. McDiarmid, A. L. Gardner, and W. C. Starnes 2003. Checklist of Vertebrates of the United States, the U.S. Territories, and Canada.
  • Bird Reference Citations. The numbers inserted in the text accounts above (usually in bold) refer to references. For further details on these references, click on the BirdLife International link above to go to the specific species account on the BirdLife web site. In some cases, particularly in the taxonomic notes, the references are cited using the author names. Details for these can be found on the BirdLife International web site at the following two places: For References from A–L. For References from M–Z.
  • BirdLife International. 2000. Threatened Birds of the World. Lynx Edicions and BirdLife International, Barcelona, Spain and Cambridge, U.K.
  • BirdLife International. 2004 Threatened Birds of the World 2004. CD-ROM. BirdLife International, Cambridge, U.K.

 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores e editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia PT

Delichon dasypus: Brief Summary ( portugali )

tarjonnut wikipedia PT

A andorinha-de-bando (Delichon dasypus) é uma ave passeriforme da família Hirundinidae.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Autores e editores de Wikipedia
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia PT

Orienthussvala ( ruotsi )

tarjonnut wikipedia SV

Orienthussvala[2] (Delichon dasypus) är en tätting inom släktet hussvalor. Den är en flyttfågel vars tre underarter häckar i Himalaya och i centrala- och östra Asien. Den övervintrar antingen på lägre höjder i bergsområdena, eller i Sydostasien. Arten är inte hotad utan förekommer lokalt mycket talrikt, och dess utbredningsområde verkar expandera norrut in i södra Sibirien. Den har vid ett enda tillfälle påträffats i Europa, i Litauen i oktober 2016.

Orienthussvala är lik den närbesläktade hussvalan och har blåsvart ovansida, vit övergump, och ljusgrå undersida. Den häckar i kolonier, och bygger sitt bo av lera som placeras under ett överhäng på en klippa eller under en taknock. Båda föräldrarna bygger boet, ruvar de tre till fyra vita äggen och matar ungarna. Arten lever av små insekter som fångas i flykten, ofta på hög höjd. Mer sällsynt äter den även markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver.

Taxonomi

Orienthussvala beskrevs taxonomiskt första gången 1850 utifrån ett specimen infångad i Borneo av den franske naturvetaren och ornitologen Charles Lucien Bonaparte som Chelidon dasypus.[3]Bonapartes nomenklatur i detta fall är förvirrande och hans intention kan ha varit att beskriva den som Hirundo dasypus.[4] Redan 1854 placerades arten istället i släktet Delichon av den brittiske entomologen Frederic Moore och den amerikanske naturvetaren Thomas Horsfield.[5]

Det vetenskapliga släktnamnet Delichon är ett anagram av den gammalgrekiska termen χελιδών (chelīdōn), som betyder "svala",[6] och dess artepitet dasypus härstammar från grekiskans δασύπους som ungefär betyder "grovbent" vilket referera till dess kraftiga fötter. Dess närmsta släktingar är de två övriga arterna i släktet Delichon, himalayahussvala och hussvala.[7] Orienthussvalan har tidigare behandlats som en underart till hussvalan.[8]

Orienthussvalan delas vanligtvis upp i tre underarter:[9]

  • D. d. dasypusnominatformen beskrevs av Bonaparte, och häckar i Sibirien i östra Ryssland, på Kurilerna och i Japan.
  • D. d. cashmeriense – häckar i Himalaya och beskrevs av den engelska ornitologen John Gould 1858 utifrån ett specimen från Kashmir som samlats in av Andrew Leith Adams[10]
  • D. d. nigrimentale – häckar de sydöstra delarna av artens utbredningsområde, i sydöstra Kina och Taiwan, och beskrevs av den tyska ornitologen Ernst Hartert 1910 utifrån ett specimen insamlat i Fujian, i sydöstra Kina.[11] Underartsepitetet var förut nigrimentalis men detta rörde sig om en felstavning.[9]

Utseende

Den adulta orienthussvalan av nominatformen är 12 cm lång, har en blänkande stålblå ovansida med en kontrasterande vit övergump, ljusgrå, till vit undersida och något kluven stjärt. Ovansidan stjärten och vingovansidan är brunsvarta och vingundersidan är ljust gråbrun. Benen och fötterna är brunrosa och täckta med vita fjädrar. Dess iris är brun och den har en svart näbb.[12] Utseendemässigt är skillnaderna mellan könen små, men hanens undersida är vitare än honans, speciellt i fräsch dräkt. Juvenilen har en mindre glänsande fjäderdräkt och har mörkbrun ovansida, ibland med en brun ton på övergumpen, och gråvit undersida.[13] D. d. cashmiriense har en klarare blå ovansida och vitare övergump än den något större nominatformen. D. d. nigrimentale är den minsta underarten.[12]

Förväxlingsrisker med andra arter

Alla tre underarter kan särskiljas ifrån den liknande himalayahussvalan utifrån den senares svarta huvudsida, svarta undre stjärttäckare och dess mer fyrkantiga stjärt. Orienthussvalan påminner om hussvalan, men är mörkare på undersidan och har mindre kluven stjärt.[12] Störst förväxlingsrisk är mellan den adulta orienthussvalehanen, som har en ljusare undersida, och den östliga underarten av hussvala D. urbicum lagopus som har en mindre kluven stjärt än nominatformen av hussvala, men som ändå har tillräckligt kluven stjärt för att kunna skiljas ifrån orienthussvalan.[12]

Läte

Orienthussvalans sång är ett porlande metallisk drill och dess lockläte är ett torrt metalliskt "chiirp", ofta med två eller tre stavelser. Locklätet påminner om hussvalans men är mer raspigt.[13]

Utbredning

Nominatformen av orienthussvalan, D. d. dasypus, häckar i Sibirien i sydöstra Ryssland, på Kurilerna, i Japan och sällsynt i Korea. Den är en flyttfågel som flyttar genom östra Kina för att övervintra på Malackahalvön, Borneo, Filippinerna, Java och Sumatra. Ett mindre antal övervintrar kring heta källor i Japan.

D. d. cashmeriensis häckar i Himalaya, från Afghanistan och österut till Sikkim och norrut in i Tibet och västra och centrala Kina.[12] Den häckar på höjder mellan 1 500-5 000 meter över havet, men främst på höjder mellan 2 400-4 000 meter över havet.[13] Denna underart är en kortflyttare som främst övervintrar på lägre höjder vid foten av Himalaya, men vissa fåglar flyttar till slättlandet i nordöstra Indien, och med ett litet antal som övervintrar i Burma och norra Thailand.

Den tredje underarten, D. d. nigrimentale, häckar i sydöstra Kina och södra Sibirien. Dess övervintringsområden är fortfarande okända,[12] men de fåglar som häckar i Taiwan övervintrar på lägre höjder. Icke-häckande orienthussvalor har observerats så långt västerut som Förenade Arabemiraten.[14]

Utbredningsområdet för D. d. cashmeriensis överlappar himalayahussvalans utbredningsområde, men de häckar vanligtvis på något olika höjder. Denna höjdseparation och dess små morfologiska skillnader verkar förhindra hybridisering.[15]

Fynd utanför utbredningsområdet

Orienthussvala har påträffats på Palau i Stilla havet[1] samt vid tre tillfällen i Förenade Arabemiraten[16]. 28 oktober 2016 hittades en död hussvala vid Ventės Ragas i Litauen som i efterhand bestämts till orienthussvala efter DNA-studier.[17] Detta utgör det första och enda fyndet hittills i Europa och västpalearktis.

Ekologi

Biotop

Orienthussvalan föredrar dalar och raviner i bergsområden eller vid klippkuster, där naturligt förekommande grottor och sprickor tillgodoser behovet av häckningsplatser. Den häckar även på större byggnader som tempel, hotell och kraftstationer.[12] Vintertid tenderar den att flytta till lägre höjder och övervintra i öppna eller kuperade biotoper, men den har observerats på höjder upp till 2560 meter i Thailand.[18]

Häckning

 src=
Fåglar som samlar in bomaterial i Hokkaido, Japan
 src=
Fåglar som samlar in bomaterial i Hokkaido, Japan

Orienthussvalan häckar i kolonier på klippväggar, vid grottöppningar, eller skrevor där det finns överhäng, och bona rör ofta inte vid varandra. Den häckar också på större byggnader men inte lika ofta som hussvalan. Boet byggs av lera och är konformat fastsatt mot överhänget eller taknocken. Boet fodras med gräs och fjädrar.[12] Till skillnad från sina närmaste släktingar så tillsluter den ofta inte boet helt, utan lämnar boet öppet. En rysk studie visade att hälften av bona i ett område vid Bajkalsjön visade sig vara av den öppna typen,[19] och underarten D. d. cashmiriensis har observerats bygga grunda skålformiga bon.[20][21]

I genomsnitt lägger den tre till fyra vita ägg, men kullar med sex ägg har observerats. Äggen mäter i genomsnitt 20,2x14,1 mm och väger 2,1 gram.[22] Hur länge äggen ruvas och hur lång tid det tar för fågeln att bli flygg är fortfarande okänt, men liknar säkert hussvalan, som har en ruvningstid på 14-16 dagar och ungarna blir flygga efter 22-32 dagar. Båda föräldrarna tar hand om bobygget, ruvning och uppfödning av ungarna.[12]

Föda

Orienthussvalan lever av insekter som den tar i flykten. Som sina närmsta släktingar födosöker den oftast högt upp i luften och tar mest flugor, bladlöss och steklar som bevingade myror. Den tar även en mängd andra insekter som fjärilar, skalbaggar och nätvingar. Närvaron av markbundna smådjur i dess diet, eftersom man funnit markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver, indikerar att den även födosöker på marken.[12]

Predatorer och parasiter

Fåglar bär ofta på parasiter, både externt, som löss och loppor, och interna blodparasiter. Orienthussvalan är värd för hussvaleloppan Ceratophyllus hirundinis,[23] och nyligen har man upptäckt att den även visar spår av att vara bärare av fågelmalaria.[24] Det finns liten kunskap kring orienthussvalans predatorer, men förmodligen är falkar den främsta predatorn precis som för hussvalan.[25]

Status och hot

Orienthussvalan har ett mycket stort utbredningsområde vilket inte verkar minska och populationsstorleken verkar stabil så arten bedöms inte som hotad. Utifrån detta kategoriseras den som livskraftig (LC) av IUCN.[1] Lokalt är arten vanlig och det verkar som om dess utbredning expanderar norrut in i södra Sibirien.[12]

Referenser

Artikeln bygger på en översättning från engelskspråkiga Wikipedias artikel Asian House Martin, läst 2011-02-20

Noter

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Delichon dasypus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-02-10
  3. ^ Bonaparte, Charles Lucien (1850). Conspectus generum avium. Lugduni Batavorum (Leyden): E.J. Brill. sid. 343
  4. ^ Dickinson, Edward C. (27 april 2006). ”Systematic notes on Asian birds. 50. Types of the Aegithalidae, Remizidae and Paridae”. Zoologische Verhandelingen, Leiden "80" (5): ss. 108. Appendix 1
  5. ^ Moore, F.; Horsfield T. (1854). A catalogue of the birds in the museum of the East-India Company, volume 1. London; Wm. H. Allen & Co. sid. 384
  6. ^ Robinson, R.A. (2005). ”House Martin Delichon urbicum (Linnaeus, 1758)”. profiles of birds occurring in Britain & Ireland (BTO Research Report 407). British Trust for Ornithology. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob10010.htm. Läst 24 januari 2008.
  7. ^ ITIS. ”Delichon. Horsfield & Moore, 1854; Taxonomic Serial No.: 178444”. ITIS Standard Report Page: Delichon. The Integrated Taxonomic Information System (ITIS). http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=178444. Läst 23 januari 2008.
  8. ^ Larsson, Lars (2001) Birds of the World, CD-rom
  9. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  10. ^ Gould, John (27 april 1858). Proceedings of the Zoological Society of London. "369": ss. 356.
  11. ^ (tyska)Hartert, Ernst (1910). Die Vogel der palaarktischen Fauna. Systematische Ubersicht der in Europa, Nord-Asien un der Mittelmeerregion vorkommenden Vogel. sid. 810
  12. ^ [a b c d e f g h i j k] Turner, Angela K; Rose, Chris (1989). A handbook to the swallows and martins of the world. Christopher Helm. sid. 230–232. ISBN 0-7470-3202-5
  13. ^ [a b c] Rasmussen, Pamela C.; Anderton, John C. (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 313-314. ISBN 84-87334-67-9
  14. ^ Al Abdessalaam, Thabit Zahran; Al Bowardi, Mohammed; Ashley-Edmonds, Jane; Aspinall, Simon (2006). The Emirates: A Natural History. Trident Press. sid. 366. ISBN 1905486022
  15. ^ Dickinson, Edward C. (27 april 2001). ”Systematic notes on Asian birds. 13. A preliminary review of the Hirundinidae”. Zoologische Verhandelingen, Leiden "335": s. 138. ISSN 0024-1652. http://www.repository.naturalis.nl/document/46434.
  16. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 169. ISBN 978-84-941892-9-6
  17. ^ Tarsiger.com Fynd av orienthussvala i Västpalearktis
  18. ^ Robson, Craig (2004). A Field Guide to the Birds of Thailand. New Holland Press. sid. 216. ISBN 1843309211
  19. ^ Durnev, Yu A (27 april 1983). ”Materials to the ecology of Delichon dasypus (Passeriformes, Hirundinidae) on Khamar-Daban (South Baikal Territory)”. Zoolicheskii Zhurnal "62": ss. 1541–1546.
  20. ^ Oates, Eugene W. (1890). The fauna of British India, including Ceylon and Burma. London: Tracker, Spink and Co. sid. 270. http://www.archive.org/stream/faunaofbritishin02oate#page/270/mode/2up/search/delichon
  21. ^ Murray, James (1890). The avifauna of British India and its dependencies: a systematic account. London: Trubner and Co. sid. 254. http://www.archive.org/stream/avifaunaofbritis02murrrich#page/254/mode/2up/search/delichon
  22. ^ Data från Turner (1989) för D. d. cashmiriensis, äggen hos de båda andra underarterna är något mindre.
  23. ^ Rothschild, Miriam; Clay, Theresa (1953). Fleas, Flukes and Cuckoos. A study of bird parasites.. London: Collins. sid. 92. http://ia331318.us.archive.org/1/items/fleasflukescucko017900mbp/fleasflukescucko017900mbp.pdf
  24. ^ Kim, Kyeong Soon (27 april 2009). ”Bloodmeal identification and detection of avian malaria parasite from mosquitoes (Diptera: Culicidae) inhabiting coastal areas of Tokyo Bay, Japan”. Journal of Medical Entomology "46" (5): ss. 1230–1234. doi:10.1603/033.046.0535. PMID 19769059.
  25. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 242. ISBN 91-34-51038-9

Externa länkar

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia författare och redaktörer
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SV

Orienthussvala: Brief Summary ( ruotsi )

tarjonnut wikipedia SV

Orienthussvala (Delichon dasypus) är en tätting inom släktet hussvalor. Den är en flyttfågel vars tre underarter häckar i Himalaya och i centrala- och östra Asien. Den övervintrar antingen på lägre höjder i bergsområdena, eller i Sydostasien. Arten är inte hotad utan förekommer lokalt mycket talrikt, och dess utbredningsområde verkar expandera norrut in i södra Sibirien. Den har vid ett enda tillfälle påträffats i Europa, i Litauen i oktober 2016.

Orienthussvala är lik den närbesläktade hussvalan och har blåsvart ovansida, vit övergump, och ljusgrå undersida. Den häckar i kolonier, och bygger sitt bo av lera som placeras under ett överhäng på en klippa eller under en taknock. Båda föräldrarna bygger boet, ruvar de tre till fyra vita äggen och matar ungarna. Arten lever av små insekter som fångas i flykten, ofta på hög höjd. Mer sällsynt äter den även markbundna insekter som hoppstjärtar och fjärilslarver.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia författare och redaktörer
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia SV

Азійська міська ластівка ( ukraina )

tarjonnut wikipedia UK

Азійська або східна міська ластівка (Delichon dasypus) — вид перелітних горобцеподібних птахів родини ластівкових (Hirundinidae).

Дорослі птахи 12 см завдовжки, темного металево-блакитного кольору зверху, з білим хрестцем та нижніми частинами тіла. Від звичайної міської ластівки відрізняється сірим горлом та сіруватими нижніми частинами крил. Молоді птахи тьмяніші, з сірими ніжніми частинами тіла. Типовий заклик — свистячий щебет, спів — швидке «за-за-за».

Гніздиться на скелях невеликими колоніями, гнізда утворює під скельним навісом. Часто гніздиться на великих будівлях, зокрема храмах та мостах. Гніздо має вигляд гливокого конусу з перемішаної зі слиною землею, вистилане травою та пір'ям. Відкладає 3-4 яйця, за шлюбний період встигає зробити дві кладки. Гніздо будують як самки, так і самці, обидва також висиджують яйця та доглядають за пташенятами.

Харчується цей птах комахами, яких ловить в повітрі.

Література

  • Turner, Angela K; Rose, Chris (1989). A handbook to the swallows and martins of the world. Christopher Helm. ISBN 0-7470-3202-5.
Птах Це незавершена стаття з орнітології.
Ви можете допомогти проекту, виправивши або дописавши її.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Автори та редактори Вікіпедії
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia UK

Азійська міська ластівка: Brief Summary ( ukraina )

tarjonnut wikipedia UK

Азійська або східна міська ластівка (Delichon dasypus) — вид перелітних горобцеподібних птахів родини ластівкових (Hirundinidae).

Дорослі птахи 12 см завдовжки, темного металево-блакитного кольору зверху, з білим хрестцем та нижніми частинами тіла. Від звичайної міської ластівки відрізняється сірим горлом та сіруватими нижніми частинами крил. Молоді птахи тьмяніші, з сірими ніжніми частинами тіла. Типовий заклик — свистячий щебет, спів — швидке «за-за-за».

Гніздиться на скелях невеликими колоніями, гнізда утворює під скельним навісом. Часто гніздиться на великих будівлях, зокрема храмах та мостах. Гніздо має вигляд гливокого конусу з перемішаної зі слиною землею, вистилане травою та пір'ям. Відкладає 3-4 яйця, за шлюбний період встигає зробити дві кладки. Гніздо будують як самки, так і самці, обидва також висиджують яйця та доглядають за пташенятами.

Харчується цей птах комахами, яких ловить в повітрі.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Автори та редактори Вікіпедії
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia UK

Delichon dasypus ( vietnam )

tarjonnut wikipedia VI

Delichon dasypus là một loài chim trong họ Hirundinidae.[2]

Hình ảnh

Chú thích

  1. ^ BirdLife International (2012). Delichon dasypus. Sách Đỏ IUCN các loài bị đe dọa. Phiên bản 2013.2. Liên minh Bảo tồn Thiên nhiên Quốc tế. Truy cập ngày 26 tháng 11 năm 2013.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson (2012). “The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.7.”. Truy cập ngày 19 tháng 12 năm 2012.

Tham khảo


Hình tượng sơ khai Bài viết Bộ Sẻ này vẫn còn sơ khai. Bạn có thể giúp Wikipedia bằng cách mở rộng nội dung để bài được hoàn chỉnh hơn.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia tác giả và biên tập viên
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia VI

Delichon dasypus: Brief Summary ( vietnam )

tarjonnut wikipedia VI

Delichon dasypus là một loài chim trong họ Hirundinidae.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Wikipedia tác giả và biên tập viên
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia VI

Восточный воронок ( venäjä )

tarjonnut wikipedia русскую Википедию
Царство: Животные
Подцарство: Эуметазои
Без ранга: Вторичноротые
Подтип: Позвоночные
Инфратип: Челюстноротые
Надкласс: Четвероногие
Класс: Птицы
Подкласс: Настоящие птицы
Инфракласс: Новонёбные
Инфраотряд: Passerida
Надсемейство: Sylvioidea
Семейство: Ласточковые
Вид: Восточный воронок
Международное научное название

Delichon dasypus
Bonaparte, 1850

Подвиды
Включает 3 подвида (см. текст)
Ареал изображение
Места гнездования Места зимовок
Охранный статус Wikispecies-logo.svg
Систематика
на Викивидах
Commons-logo.svg
Изображения
на Викискладе
ITIS 554223NCBI 317145EOL 1178503

Восто́чный вороно́к[1] (лат. Delichon dasypus) — птица семейства ласточковых.

Описание

Длина тела составляет 12 см. Оперение верхней части тела тёмного, чёрно-синеватого цвета. Вид отличается от гнездящейся также в Центральной Европе городской ласточки серой окраской горла и бурой окраской нижней стороны крыльев. У непальского воронка, напротив, горло чёрное, а конец хвоста прямой.

Распространение

Восточный воронок распространён в Азии.

Образ жизни

Восточный воронок гнездится колониями на стенах скал, иногда также на стенах больших строений, как например, храмы или мосты. Гнездо представляет собой полусферу, слепленную из кусочков глины и влажных кусочков земли. В кладке от 3-х до 4-х яиц. Очень часто бывает две кладки в год. Это насекомоядная птица, которая захватывает свою добычу в полёте.

Подвиды

Выделяют три подвида:

  • D. d. dasypus проживает на юго-востоке России, а также в Японии;
  • D. d. cashmeriense (Gould, 1858) в Гималаях,
  • D. d. nigrimentale (E. Hartert, 1910) распространён в Южном Китае.

Номинативная форма зимует на юго-востоке Азии, хотя некоторые особи держатся в зимний период вблизи горячих источников. Подвид D. d. cashmeriense оседлый, зимой спускается ниже. Регион зимовки D. d. nigrimentale неизвестен.

Примечания

  1. Бёме Р. Л., Флинт В. Е. Пятиязычный словарь названий животных. Птицы. Латинский, русский, английский, немецкий, французский / Под общ. ред. акад. В. Е. Соколова. — М.: Рус. яз., «РУССО», 1994. — С. 270. — 2030 экз.ISBN 5-200-00643-0.
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Авторы и редакторы Википедии

Восточный воронок: Brief Summary ( venäjä )

tarjonnut wikipedia русскую Википедию

Восто́чный вороно́к (лат. Delichon dasypus) — птица семейства ласточковых.

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
Авторы и редакторы Википедии

烟腹毛脚燕 ( kiina )

tarjonnut wikipedia 中文维基百科
二名法 Delichon dasypus
(Bonaparte)[2]

烟腹毛脚燕学名Delichon dasypus),又名東方毛腳燕,为燕科毛脚燕属鸟类。该物种的模式产地在印度尼西亚加里曼丹。[2]

亚种

参考文献

  1. ^ BirdLife International. Delichon dasypus. IUCN Red List of Threatened Species 2013.2. International Union for Conservation of Nature. 2012 [26 November 2013].
  2. ^ 2.0 2.1 中国科学院动物研究所. 烟腹毛脚燕. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
  3. ^ 中国科学院动物研究所. 烟腹毛脚燕西南亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
  4. ^ 中国科学院动物研究所. 烟腹毛脚燕指名亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
  5. ^ 中国科学院动物研究所. 烟腹毛脚燕福建亚种. 《中国动物物种编目数据库》. 中国科学院微生物研究所. [2009-04-04]. (原始内容存档于2016-03-05).
 title=
lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
维基百科作者和编辑
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia 中文维基百科

烟腹毛脚燕: Brief Summary ( kiina )

tarjonnut wikipedia 中文维基百科

烟腹毛脚燕(学名:Delichon dasypus),又名東方毛腳燕,为燕科毛脚燕属鸟类。该物种的模式产地在印度尼西亚加里曼丹。

lisenssi
cc-by-sa-3.0
tekijänoikeus
维基百科作者和编辑
alkuperäinen
käy lähteessä
kumppanisivusto
wikipedia 中文维基百科